Minns ni Emil? För tre år sedan skrev Eskilstuna-Kuriren om hans kamp mot leukemi. Då var han åtta år och drömde om att bli frisk så att han kunde få vara en helt vanlig skolpojke.
Nu är han en 11-årig, frisk kille som drömmer om att bli NHL-proffs.
Emil slänger upp dörren till Slagstaskolan och går ut på trappan i bara strumporna, trots att det är flera minusgrader ute. Han har ett stort leende på läpparna och ser pigg ut. Så fort vi har sagt hej har han sprungit i väg. Men i nästa stund är han tillbaka igen.
Emil var bara sex år när han blev sjuk.
En fredag, den 20 februari 2009, fick han åka till akuten med sin mamma och storebror Victor. Då hade han haft feber i en vecka. Dagen därpå fick de beskedet: Emil hade troligen leukemi. På Akademiska sjukhuset i Uppsala bekräftades misstankarna. Emil hade drabbats av akut lymfatisk leukemi.
En tre veckor lång, intensiv cellgiftsbehandling sattes in. Emil tappade håret. Han mådde illa och kräktes mycket. Sedan följde behandlingar i Eskilstuna. Var åttonde vecka lades han in för att få cytostatika på Mälarsjukhuset. Däremellan tog han cellgiftstabletter och gick på kontroller.
Emil var så sjuk att han knappt kunde gå i skolan. Under första klass kunde han bara vara i skolan totalt en månad.
— Han gick i skolan tre dagar och var sjuk flera veckor och så höll det på, säger mamma Åsa.
Trots hemundervisning halkade Emil efter. När han väl kunde återvända till skolan igen hade han missat massor, både när det gällde undervisningen och det sociala. Han levde tight med mamma Åsa, pappa Magnus och sköterskorna Kicki och Jennie.
— Han hade svårt att veta hur han skulle bete sig så han blev den där bråkstaken.
Emil valde själv att gå om tvåan för att komma ikapp. Men det har tagit tid att komma tillbaka till ett normalt skolliv.
— Det har varit svårt att hjälpa honom för han är ju helt annorlunda hemma. Men det är inte bara Emil som har haft svårt att anpassa sig. Jag pratade med en annan mamma. Hon har en fyraårig son som har varit sjuk och det var lika jobbigt för honom, säger Åsa.
— Vi vill inte ursäkta det. Vi har aldrig tyckt att det har varit okej, men om man berättar kanske folk förstår.
Nu har det blivit mycket bättre i skolan.
Och det råder inget tvivel om att Emil är pigg.
— Nu är det full fart. FULL fart! Det är precis som att han försöker ta igen två och ett halvt år, säger Åsa.
— Jag vill gå på toa hela tiden för då kan jag springa runt, säger Emil.
Han kommer inte ihåg så mycket av sjukdomstiden och en del vill han bara inte prata om. Men något han gärna berättar om är kompisarna och ishockey. Äntligen har han fått börja på hockeyskola.
— Det kunde jag inte förut, när jag hade den här, säger han och pekar mot ärret där han tidigare hade en liten dosa, en portacath där medicin injicerades för att undvika nålstick i huden, inopererad.
— För ett år sen började min kompis Albin och jag snacka om det. Men då kunde inte jag börja.
Nu spelar Emil hockey tre gånger i veckan. Och på helgerna träffar han Vincent.
— Han är min bästa kompis. Vi är med varandra varje helg och sover över.
Den 30 augusti 2011 gjorde Åsa och Emil sin sista sjukresa till Uppsala. Fast att det var den sista visste de inte då.
Ett benmärgsprov skulle visa om Emils cancer var borta.
— Det var nervöst, en konstig känsla. Emil blev sövd tidigt på morgonen dagen efter, den 1 september.
Allt gick bra så Emil och mamma Åsa fick åka hem sent på eftermiddagen samma dag.
Läkaren sa att det skulle dröja några veckor innan svaret kom. Men det visade sig att Emil och hans familj inte ens behövde vänta en vecka.
— Det var en jobbig väntan, men den 6 september ringde läkaren Gustav från Akademiska till Magnus och talade om att provet var fint och att Emil skulle sluta med sin medicin samma kväll.
Emil hade tagit tabletterna under hela sjukdomstiden. Det sista året var det en "underhållningsdos". Men nu var det över.
— Jag tänkte "kan jag lita på det här?" och det tog ett tag innan jag kunde säga att han är frisk.
— Då gick jag och väntade och tänkte: när blir han sjuk igen? Det var konstigt men det var en trygghet att vara i det fast man ville ur det, säger Åsa.
En lördag i början av oktober 2011 bjöds släktingar och vänner in till familjen Nilssons radhus i Slagsta. Emil var fri från sin leukemi och det skulle firas. Det blev dans långt in på natten. Emil älskade att dansa.
— Ja, då ja! invänder Emil.
Alla åt tårta och cowboysoppa.
— Din cowboysoppa. Det var det jag alltid åt. Fast jag fick inte äta tills jag blev mätt, minns Emil.
När han var sjuk gjorde cortisonet att han kunde äta mycket mer än vanligt och han kunde få sug efter en viss maträtt – ibland mitt i natten.
— Min äldsta brorsa sa "hur mycket kan du äta?".
Julen det året, 2011, firades utomlands – en välbehövlig semester där hela familjen kunde vara samlad.
— Planet lyfte den 13 december och det blev två underbara veckor tillsammans i Egypten.
I år blir det julfirande hemma i Slagsta, med familjen, mormor och morfar. På Emils önskelista står en ipad – och en biobiljett.
— Och Playstation 3.
Vad är roligast med julen?
— När pappa klär ut sig till jultomte.
Någon riktig tomte finns inte, tror Emil. Ändå är julgröten som ställs ut till tomten kvällen före julafton en tradition Emil inte vill skippa. Tomten kanske finns trots allt ...
— Jo! I Finland! Det är där den riktiga tomten är.
Nu tänker Emil sällan på att han varit sjuk. Det gör inte familjen heller.
— Ibland glömmer jag nästan bort det, säger Åsa.
Men för någon månad sedan fick Emil hög feber. Det var första gången han var sjuk efter att han blivit fri från cancern.
— Då blev ena brorsan rädd och frågade om vi inte skulle ringa till sjukhuset, men nu kan han ju vara sjuk nu utan att det är något allvarligt, säger Åsa.
Fortfarande måste Emil gå på återbesök på Mälarsjukhuset, men bara var tredje månad. Och den lilla inopererade dosan, portacathen, togs bort i oktober. Det var det sista spåret efter sjukdomen. Nu behöver inte Emil den längre.
— Han kunde bli ledsen ibland när klasskompisar kunde fråga vad det var trots att han hade berättat.
Nu är han fri.
Vad är det bästa med att vara frisk?
— Att man får spela hockey och slippa mediciner. Och sonden. Där pulade ni ner mat. Jag sa att ni inte skulle. Sen spydde jag.
Emil har en medelrisk för återfall. Vad det innebär vet inte Åsa riktigt. Hon vill inte veta, men oroar sig inte särskilt mycket heller. Det är något de får ta om det kommer.
Är du rädd för att bli sjuk igen?
— Nej, säger Emil.
Klicka på länken till höger för att läsa första delen om Emil.