– Så länge vi kan bo kvar kommer vi att göra det. Vi kommer inte att flytta.
Det säger Lena Dybeck, som med maken Göran flyttade från Stenby till Slalomvägen för 14 år sedan. Då hade de stått i kö i tolv år, trots att det inte ens rådde bostadsbrist i Eskilstuna på den tiden.
I dag är kön ännu längre. En ledig lägenhet som låg ute i våras intresserade så många att det till slut krävdes över 6 100 köpoäng hos Kommunfastighet – bara för att få vara bland de fem som fick komma och titta på den. För att skrapa ihop så många poäng behöver man grovt räknat stå i det kommunala bostadsbolagets kö i närmare 17 år.
Byggstilen atrium blev populär under 60-talet, och i många städer växte små kedjehusområden med kringbyggda trädgårdar upp. Atriumhusen i Eskilstuna byggdes mitt under den eran, 1966, och firar ett halvt sekel just i år.
Hyreschefen på Kommunfastighet, Liselotte Perbro, berättar att område alltid har varit populärt och att det i princip alltid har varit någon form av kö dit. I dag vill fler än var fjärde köande dit.
– Vi har 23 500 personer i vår kö totalt, och 6 400 av dem har anmält intresse för Atrium, berättar hon.
Det stora intresset i kombination med den otroligt låga utflyttningen gör förstås kötiden extremt lång.
– Det är inte så många som flyttar därifrån. Det är någon lägenhet om året som blir ledig, säger Liselotte Perbro.
Trots att Atriumhusen ligger mellan de stora hyreshusområdena Viptorp och Skogsängen är känslan en helt annan när man rör på sig på "gatorna" bland de ljusa låga husen. Något liknande hyresrättsområde finns inte i Eskilstuna, även om det finns en del radhusområden och andra områden med små trädgårdar. Själv utformningen av bostadsområdet i kombination med de förhållandevis låga hyrorna, runt 7 500 kronor i månaden för en fyrarummare på 93,5 kvadrat, ökar efterfrågan ytterligare, enligt förvaltaren Ulrika Bolund.
– Det blir ju som en form av bostadsrätt, men med hyresrättens alla bekvämligheter, säger hon.
Göran och Lena Dybeck på Slalomvägen betraktar definitivt hyresrätten som sin egen. De har lagt mycket tid och pengar på både insidan och trädgården, och bland annat anlagt en extra altan. Som nyinflyttade lät de även plantera en häck på framsidan.
– Precis när vi flyttade hit hade vi lite problem med folk som genade över tomten, så jag frågade om vi kunde få ha en häck och det fick vi, berättar Göran Dybeck.
De beskriver området som väldigt lugnt, och uppskattar läget.
– Det är perfekt. Nära till stan, men ändå grönt och fint, säger Göran Dybeck.
Hustrun Lena håller med, och pratar sig varm om den inbyggda atriumträdgården som ingen utom möjligen närmaste grannen ens kan få en skymt av.
– Det är ingen insyn alls. Det är skönt att sitta här på kvällarna, i kvällssolen, säger hon.
Paret Dybeck beskriver grannsämjan och sammanhållningen i området som jättebra. Många har bott där länge, och känner varandra väl.
– Vi ser efter varandra. Om någon åker bort så hjälper vi varandra att ta hand om posten och vattna blommor och så, berättar hon.
– Det jag kan tänka på är att det är ganska ont om barnfamiljer. Många här är lite äldre.
Mikael Andersson är en av områdets fastighetsskötare. Han hyllas av Dybecks som "en klippa" som Kommunfastighet borde se till att knyta till sig för alltid. Det hörs att de känner honom väl, och han bekräftar att relationen mellan fastighetsägare och hyresgäster är lite mer intim i Atriumområdet.
– Jag trivs väldigt bra här. Jag har väl jobbat här i sex-sju-åtta år någonting, och det är inte många nya som har kommit hit sedan jag började, säger han.
Sin popularitet till trots har Atriumområdet vid Skogsängen fått sin beskärda del av dålig publicitet och dåligt rykte. På 80-talet påvisade Hyresgästföreningen mögelangrepp med hjälp av en inhyrd mögelhund, och för en 15 år sedan upptäcktes det att halterna av radon i vissa av husgrunderna låg över gränsvärdena. Den radioaktiva gasen finns naturligt i marken och är inte farlig på kort sikt, men kan om man utsätts för lång tids exponering orsaka lungcancer. Lena Dybeck minns att det pratades om radonet i samma veva som hon och maken Göran fick sin lägenhet, men de trotsade varningarna och flyttade dit ändå.
Mögelangreppen är sedan länge åtgärdade och förvaltaren Ulrika Bolund berättar att radonhalterna numera ligger under gränsvärdena.
– Vi har installerat radonpumpar i grunderna, och vi håller värdena, säger hon.
Att kötiden till Atriumhusen är så lång som närmare 17 år är unikt, men faktum är att kötiderna på senare år har vuxit kraftigt till alla Kommunfastighets områden i Eskilstuna.
I dag krävs det så gott som alltid flera års köande för att bli erbjuden en hyresrätt hos Kommunfastighet, oavsett vart man vill flytta. Några stickprover som tidningen gjort i beståendet visar att det kan krävas över 1 000 poäng för en trea i Lagersberg, ungefär lika mycket för en etta i Fröslunda och närmare 3 000 för en fyra på Läkargatan på Söder. En dag i kön ger en poäng, så i dessa tre fall handlar det om väntetider på mellan tre och åtta år.
Enligt en färsk undersökning som SBAB låtit genomföra har bara hälften av sörmlänningarna en ambition att flytta inom fem år, och en av de främsta anledningarna till att man inte tror sig komma flytta är just att man inte har köat tillräckligt länge för att vara kvalificerad.
Hyresgästföreningen i Eskilstuna har under många år agiterat för ett ökat bostadsbyggande och satsningar på fler hyresrätter, och delvis har de blivit bönhörda. Det pågår byggnationer på flera håll och planeras för ytterligare sådana. Men det räcker inte, menar man.
– Man kan inte bygga bort bostadsbristen på några år, det kommer ta mycket längre tid än så, säger Lars Holm, Hyresgästföreningens ordförande i Eskilstuna.
Han välkomnar de byggbeslut som tagits, men menar att det måste till fler. Framför allt måste fler privata aktörer bygga.
– De bygger naturligtvis redan, men då bygger de bostadsrätter, säger han.
Holm är också kritisk till vad han beskriver som ett sent uppvaknande, och menar att Eskilstuna nu ligger som man bäddat.
– Ska jag vara riktigt rakt på sak hade kommunen och Kommunfastighet kunnat förutse den här utvecklingen om de bara hade lyssnat på oss.