Amatrice, Italien. Det är natten mellan den 23 och 24 augusti 2016. Roland Ekström släcker lampan i ettiden, efter en trevlig kväll. Många bybor hade stannat till, tittat på hans konstutställning och pratat en stund. Här känner han de flesta, har ställt ut tidigare och bland annat bidragit till den konstnärliga utsmyckningen av kyrkan. Dagen innan hade hans fru Giuliana åkt tillbaka till parets hem norr om Rom och nu är det bara några dagar kvar av utställningen i den lilla vackra byn. Han hade stängt ytter- och innerdörrarna ut mot den lilla gatan till övernattningsrummet innanför galleriet, placerat mobil och glasögon på bordet till höger om sängen i det lilla fönsterfria rummet. Nu hade han läst en stund, och somnar nöjd.
Han vaknar 03.36 av att stenar faller ner från taket, en träffar honom i huvudet. Världen går i vågor, vibrerar, skakar under ett öronbedövande oväsen. I det kompakta mörkret rullar han blixtsnabbt över på vänster sida, får på sig skorna och trycker sig emot den närmaste väggen. Och så skriker han, så mycket han orkar, medan adrenalinet pumpar genom kroppen.
Minuterna i infernot känns oändliga. Och så plötsligt blir allt stilla. Luften i det becksvarta rummet är fylld av damm. Likaså Rolands ögon, näsa, hals och lungor. Runt omkring honom ligger metervis av bråte, det känner han, men han ser ingenting alls. Det enda sinnet som fungerar är hörseln.
Han lever.
Han tänker. Det här var första skalvet, när kommer nästa? Han måste ut. Han kryper över högarna mot dörren, hittar ingen öppning men minns att det i överdelen av ytterdörrarna fanns fönstergluggar och de är hans chans. Går det att nå upp dit? Det går, han hittar de smala öppningarna och på något vis lyckas han åla sig ut, över all bråte i och utanför huset. I pyjamas och gympaskor, med blodet strilande nedför ansiktet och med skrapsår över hela kroppen, tar sig Roland till den närbelägna parkeringen där folk börjar samlas.
Det är ovanligt kallt den här natten, bara några få plusgrader, och han går i cirklar för att hålla sig varm. Han erbjuds en mobiltelefon av någon, vill han ringa sin familj? Han vill, men hittar inte ett enda telefonnummer i minnet.
Samtidigt, elva mil bort har Rolands fru Giuliana och dotter Michela vaknat av att husen gungar och med hjälp av tv-sändningarna panikslaget insett var jordbävningens epicentrum ligger. De ringer Rolands mobil. Signalerna går fram. Ingen svarar. Giuliana tar svärsonen med sig och åker.
Roland sitter i en bil, vars förare erbjudit sig att skjutsa honom till sjukhuset i Teramo, tre mil bort, när han får syn på Giuliana ute på gatan. Klockan är då runt halv elva på förmiddagen.
Jordbävningen mäter 6,0 på Richterskalan, är ovanligt långt och epicentrum ligger inte så djupt ner i marken som det ofta gör. Den gamla byn Amatrice blir i det närmaste totalförstörd, närmare 300 personer omkommer.
– Tjugotvå personer på min 200 meter långa gatstump dog. Jag och paret ovanför klarade oss. Många andra familjer blev av med sina hem, med familjemedlemmar.
Brandmän från flera distrikt deltar i räddningsarbetet och dagarna efter jordbävningen genomsöks rasmassorna. Rolands mobiltelefon hittas. Även glasögonbågarna, samt hans väska med id-handlingar, pengar och körkort. På sängen han legat i ligger stora stenblock.
Roland och Giuliana är själva tillbaka i Amatrice fyra gånger och kan med hjälp av brandmännen plocka ut lite kläder och annat ur det raserade huset. Och tavlorna som mirakulöst klarade sig. Utställningen som hette "Incontro con la Svezia" (Möte med Sverige) döps om till "Mirakel" och i början av december ställde han ut den i Gamla stan i Stockholm.
I Amatrice skulle utställningen egentligen ha plockats ned i mitten av augusti.
– Men vi blev övertalade att stanna kvar över den traditionella spagettifesten i slutet av augusti. Så vi ändrade oss, oturligt nog. Tankarna kring det beslutet fyllde mitt huvud de första veckorna efter jordbävningen. Varför blev vi kvar?
I en månads tid efteråt kände han också smaken av dammet och hostade upp dammpartiklar.
Han har fortfarande problem med lungorna och luftrören, lider av återkommande hosta och har varit på täta sjukhuskontroller. Astmaspray hjälpte när det gick som tyngst att andas. Inte blev det lättare av att han ovanpå alltihop fick svår influensa under hösten.
– I de här gamla stenhusen kan det ofta vara mögel, och får man ner det i lungorna krävs specialbehandling. Något mögel har de som tur är inte hittat.
– Men tyvärr har jag förlorat min sångröst, och det är verkligen jättetråkigt. De säger att den kommer tillbaka, och det är bara att vänta och hoppas.
Även sömnen gick till stor del förlorad den första tiden efter jordbävningen.
– Jag kunde inte sova alls ett tag, var livrädd för mörkret och höga ljud, hade ständiga mardrömmar. Och fortfarande så här när jag berättar kommer allt tillbaka. Jag blir som elektrifierad, både psykiskt och fysiskt, säger han, och ryser av obehag.
Behovet av att få prata om det som hände finns fortfarande kvar. Men det är inte så enkelt, konstaterar han.
– Man vill prata, gräva upp det man har inom sig, men vill samtidigt inte slänga över det hemska på andra människor. Mina närmaste blev ju själva väldigt känslomässigt inblandade i det som hände mig, dem kan jag inte tynga med mer.
Ett sätt att bearbeta tankarna och känslorna på är att skriva ner det upplevda, och Roland har skrivit ner allt, som en dagbok. Kanske blir det en publicerad skrift eller bok framöver.
Men trots allt detta, trots de oerhört traumatiska upplevelserna, väljer han att sin vana trogen leta fram positiva saker i det som skedde.
Sin barnatro fann han hos Frälsningsarmén, dit han som tioåring sökte sig för att finna samhörighet och trygghet – och för att få spela trummor.
– Kalla det Gud, universum, en högre makt eller vad du vill. Jag har alltid haft en tro på någonting, av gammal vana använder jag nog själv mest uttrycket gudstro. Den ger mig kraft och styrka, är en ledstjärna som hjälper mig att lösa svåra situationer i livet. Men jag prackar inte på min tro på någon annan, jag håller den för mig själv som en inre juvel, och jag har aldrig känt behovet av att tillhöra en kyrka, jag vill ha direktkontakt.
Och den direktkontakten hade han där i den svarta kammaren, när världen omkring honom rasade samman och han trodde att han skulle sprängas sönder. Det inre samtal han förde då gav honom kraften och styrkan att överleva, så ser han på saken.
– Att jag kom levande, nästan helt oskadd, ur katastrofen är det största beviset jag hittills fått för att det finns någonting större än oss. Vi människor är så trångsynta och tänker inte längre än dit näsan räcker, ska ha bevis för allt. För mig är det andliga så mycket starkare än det fysiska, och kanske döden rentav ska ses som en möjlighet till något nytt i stället för ett avslut?
Roland Ekström beklagar om omvärlden ser på Italien som besöksmål med skräck i blicken efter årets jordbävningar, och han önskar att människor – inklusive italienarna själva – kunde lära sig mer av historien, och naturen.
– Den här delen av landet; regionerna Abruzzo, Marche och delar av Umbrien, är ett känt seismologiskt område. Övriga Italien är stabilt, men en triangel med Amatrice i mitten bryter sig långsamt loss från Italien. Det går en linje utmed bergskedjan Apenninerna, som rör sig österut mot Adriatiska havet. Vart 100:e år flyttas marken en halv meter. Det är enorma krafter och spänningar inblandade, och då blir det förr eller senare en reaktion. Så har det alltid varit och så fortsätter det.
Han menar att i dag finns kunskaperna, utrustningen och regelverket att bygga hus som står emot jordskalv. Efter varje katastrof är det noga med kostsamma säkerhetsåtgärder ett tag, men så småningom tar man lättare på föreskrifterna och det börjar slarvbyggas igen. Eller det byggs på fel ställen, som nu när man bygger bostäder längs hela sidan på Vesuvio, trots att alla vet att vulkanen förr eller senare vaknar igen.
– I mitten av 1800-talet var den senaste stora jordbävningen i Amatrice, och ytterligare tvåhundra år tidigare inträffade den hittills allvarligaste. Den här gången var det inte bara gamla antika byggnader utan även fullt moderna hus som raserades. Trotsar vi naturen kan vi inte anklaga något högre väsen för det som sker.
Fram till december har det i år varit 23 000 skalv i området, de flesta svaga.
I slutet av oktober inträffar det allra starkaste. Roland och Giuliana sitter i bilen på väg tillbaka till Amatrice, för att ställa ut den räddade konsten. Stadens barn och svenska ambassadören i Italien ska delta i det glada arrangemanget. Telefonen ringer.
– Det är borgmästaren som säger åt oss att vända, ett nytt skalv har raserat mycket av det som klarade sig i augusti. Vi hade fått vintertid i Italien den helgen så allt är förskjutet en timme. Annars hade vi varit framme redan. I bilen kände vi inte ens en gungning. Än en gång har vi räddats undan katastrofen och jag känner en oerhörd tacksamhet, fyllds av en sån inre kraft och trygghet och börjar sova lugnt igen. Innan har jag placerat allt viktigt nära ytterdörren innan jag lägger mig och räknat ut var i byggnaden det är säkrast att gömma mig.
2017 har Roland och hans fru – som träffades på fest i Köpenhamn – bott i Italien tillsammans i 35 år. Jag är inte den första som frågar om de ska flytta hem till Sverige nu.
– Nej, nej vi blir kvar i Italien, ler han, jag ser ingen anledning till att förändra det. Vad kan jag söka i Sverige som jag inte har i Italien? De äldre har det bra där nere, och familjebanden är starkare. Vår dotter säger att hon tar hand om oss när vi blir gamla.
Någon italienare blir han aldrig, det har han insett.
– Men jag har fått en förståelse för deras karaktär och traditioner. Rädsla och okunskap kring främmande upplevelser skapar murar och främlingsfientlighet – samma oordning som jordbävningar, fast på det psykiska planet. Istället för att jag önskar att jag kunde få 60 miljoner italienare att leva och tänka mer svenskt, eller flyr hem till den svenska tryggheten, är det inte enklare att jag anpassar mig?
Men Roland Ekström älskar Eskilstuna.
– Banden och kärleken har bara blivit starkare med åren, och det har ingenting med jordbävningarna att göra. Eskilstuna är en perfekt stad för mig, lagom stor och lättillgänglig, och en numera stor kulturstad. Här har jag släkten och vännerna kvar. Jag känner mig som en Eskilstunabo fast jag bor i Italien, och jag trivs med en fot i varje land.