Solnedgång på Påskön. Ett gäng polynesier, chilenare och några unga turister spelar fotboll på ett fält som sluttar betänkligt, medan ännu fler sitter på slänten och ser den orangeröda solen sänka sig mellan guldkantade moln bakom de fem mäktiga stenfigurerna – moai, som står på samma stenplattform där de restes för många hundra år sen. Intill den gruppen står en ännu mer välbevarad moai med sin stora röda pukao (en flera ton tung peruk eller hatt av sten) på huvudet – en klassisk siluett när skymningen sänker sig över Stilla havet.
Nästan alla har en inre bild av Påsköns berömda stenstoder, som alla restes som symboler för döda anfäder. Vi har sett dem på tv, i Thor Heyerdahls böcker och filmer - och i barndomens Kalle Anka-serier. Och verkligheten gör ingen besviken. Tvärtom – de är makalösa. Snittvikten på de 887 moai man känner till är dryga tolv ton och den tyngsta som någonsin restes var tio meter hög och vägde svindlande 74,4 ton! En bara delvis färdigställd moai på vulkanen Rano Raraku har ännu mer imponerande dimensioner – nästan 22 meter lång och 180 ton tung.
Alla dessa stenstoder höggs ut just på Rano Rarakus sluttningar eller nere i kratern. Moaiskulpturerna skapades under en femhundraårsperiod från 1200-talet och transporterades sen till plattformarna vid havet - ingen vet exakt hur - där de alla ställdes så att de blickade inåt land på den lilla vulkanön.
– Att mystiken lever är ju det allra bästa med Påskön och så sandstranden här i Anakena, säger Jorge Gonzales, som rest på semester hit med familjen från Santiago.
Påskön är bara en liten liten prick i ett närmast oändligt hav. Med jetflyg tar det nästan fem timmar från Chiles huvudstad Santiago i öster och sex timmar till Papeete på Tahiti. Med båt tar det flera dygn – och i segelkanot, nej det orkar man knappt tänka på.
Ändå hittade människor i kanoter hit redan för över tusen år sen (osäkerheten runt när är stor, de första människorna kom någon gång mellan 700 och 1100 efter Kristus) och skapade så småningom en helt unik kultur utan minsta kontakt med omvärlden förrän de första européerna kom seglandes på slutet av 1700-talet.
Där polynesierna steg i land första gången finns Påsköns – eller Rapa Nui (Jordens navel) som ön kallas av polynesierna – enda riktiga sandstrand, en skön vik med chans till palmskugga från den intensiva solen. Där sanden slutar står en rad statyer – världens enda badstrand med just den inramningen. Nästan alla Påsköns knappt 6 000 invånare bor i Hanga Roa. Byn är lummig med låga hus och gott om stenstoder från förr plus ett utmärkt museum.
Ön utvecklades med största säkerhet till en ekologisk katastrof under de många hundra åren av isolering. Skogarna höggs ner och när de första vita kom hade Påsköborna delat upp sig i klaner som slogs mot varandra. Och en bit in på 1800-talet hade alla de stora stenskulpturerna välts omkull. Alla moai som står upp i dag har rests av de många forskare som jobbat på ön i modern tid.
Men trots att Påskön invånare själva hjälpte till att slå sönder sin kultur och senare än värre katastrofer kom i form av västerländska sjukdomar och sydamerikanska slavjägare, lever öns traditionella kultur genom de muntliga myterna.
En av de mest mytomspunna platserna finns på kraterkanten till vulkanen Rano Kau. Här ligger en 200 år gammal by med stenhus omgivna av hällristningar – bland annat finns den märkliga fågelmannen avbildad. Kulten runt fågelmannen föddes när ön redan var i kris. Unga våghalsar klättrade årligen ner för ett 300 meter högt stup, simmade en dryg kilometer ut i havet till ett par karga klippor och den som kom tillbaka först med en sottärnas ägg blev fågelman för ett år framåt.
Även denna rit är i dag omgiven av många gissningar, precis som stenstoderna och det märkliga skriftspråket - och så kommer det för alltid förbli på den minst sagt unika ö.
Johan Öberg/TT