Syskon har man för livet, det finns alltid där. Makar och möer kommer och går, syskon består.
Därför är det lite oväntat, men intressant, att så många väjer för den till synes okomplicerade frågan: Vad är bäst och sämst med syskon? Vi ställer den till publiken på väg in till bröderna Martin och Kristian Luuks Får man göra slut med ett syskon som gavs på Eskilstuna teater i lördags.
Flera ser brydda ut, harklar sig och avböjer att svara. Det tar ett tag innan vi får napp.
Som de flesta andra föräldrar hoppades säkert mamma och pappa Luuk att deras killar skulle få glädje av varandra. Med bara två år emellan sönerna var förutsättningarna goda för att de borde få en del gemensamt.
Men när de nu tittar på de idylliska bilderna från sin barndom ser de helt olika saker. Där storebror Kristian ser ett glatt fiskafänge noterar lillebror Martin att Kristian hade bästa utrustningen, att hans egen fisk är mindre och att det oftast var Kristian som bestämde om det alls skulle fiskas eller inte.
Enligt forskningen är storasyskon mycket lika varandra oavsett vilken social miljö de växt upp i. Ansvarstagande, duktigt och auktoritetsbundet folk som vill vara till lags. Nästan alla amerikanska presidenter har varit storebröder, berättar Kristian Luuk som själv alltid känt trycket från familj och släkt att visa framfötterna och lyckas i skolan - samt allt annat han företagit sig.
Martin, däremot, försökte forma en annan väg, bli en sorts motsats till Bror Duktig. Och någonstans på vägen tappade de bort varandra. Relationen blev allt sårigare och till slut ställdes allt på sin spets.
Helt sluta att umgås eller på något sätt hitta tillbaka till den enda bror de hade?
Till slut sjunger bröderna Luuk den gamla Hollies-låten He aint heavy, he´s my brother översatt till svenska: Han är ingen börda, han är min bror.
Det är en mycket rörande avslutning på en rolig kväll som vrider om många knivar i hjärteroten.