På sitt möte den 12 oktober bestämde kommittén att under det återstående arbetet, fram till maj, uteslutande putsa på nuvarande tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag. Det blev med andra ord ett mjukt nej till ordförandens lösning med en ny lag.
Men Lambertz ger sig inte. I ett brev till kommitténs ledamöter skriver han att det förslag som är på väg ”inte är godtagbart”, att ett skäl till det är påverkan från personer utifrån och att han nu avser att opinionsbilda utanför kommittén i syfte att få fram ett kommittébeslut som är i linje med hans ståndpunkter. Han meddelar också att han vid nästa sammanträde, 23 november, kommer att avsätta tid till att bemöta en rad argument mot hans nya yttrandefrihetsgrundlag.
Lambertz fräckhet är häpnadsväckande. Som tjänsteman i en parlamentarisk kommitté vägrar han acceptera majoritetens beslut, utan fortsätter att driva sin egen linje. När de folkvalda ledamöterna inte delar hans uppfattning uppfostrar han dem, ifrågasätter deras integritet och ska nu argumentera för sin sak utanför kommittén och i praktiken i polemik med den.
Särskilt smart är det inte. Den hårda konfrontationen övertygar knappast tvivlarna i kommittén och imponerar inte på partiorganisationerna utanför.
Under alla omständigheter har Göran Lambertz nu gjort sig omöjlig som ordförande. Han skapar dålig stämning i kommittén, är illojal mot dess beslut och finner sig inte i den roll han blivit tilldelad. Regeringen bör därför sparka Lambertz från ordförandeposten. Då får han också den fria position från vilken han kan debattera vad han vill.