Möjligen talade Lula i affekt, sedan han kritiserats av USA och Israel. Brasilien och ett par andra latinamerikanska länder har nyligen valt att erkänna staten Palestina inom 1967 års gränser. En skarp markering mot ockupationen, som gör amerikanerna nervösa.
Inte för att den lär leda raka spåret till en palestinsk stat. Som en israelisk general skadeglatt konstaterade, så utropade Arafat sin stat redan 1988:
– De klättrade upp på taken och sköt iväg lite fyrverkerier. Och vad hände? Inget.
Inget kan heller hända, oavsett folkrätt och internationella sympatiförklaringar, så länge israeliska bosättningar och militärbaser täcker den tilltänkta statens territorium. Det är själva idén med en ockupation: att svärdet är mäktigare än pennan.
Vad USA oroar sig för är snarare att palestiniernas satsning på internationellt erkännande ska accelerera en process som pågår sedan många år – att konflikten glider ur Onkel Sams händer. Ända sedan sjuttiotalet har USA monopoliserat medlarrollen i Mellanöstern, genom att vara den enda starka tredje part som har inflytande över bägge sidor.
Men förtroendet för USA:s förmåga att påverka är på väg att vittra bort. Fredsprocessen inleddes under Bush den äldre, fortsattes under Clinton, men tog stopp under George W Bush. Åren 2000-2008 lät USA bosättningsrörelsen i Israel löpa okopplad, medan man i stället satsade på att splittra den palestinska politiken. När Obama tog över hade utvecklingen på båda sidor sprungit ifrån den formel som det USA-stödda Osloavtalet byggt på: land för fred.
Israel kan inte längre garantera att palestinierna får sitt land. Kolonierna på ockuperad mark har flätat in hela Jerusalemområdet i statens erkända territorium, och bosättarrörelsen sätter numera dagordningen för regeringen snarare än tvärtom. Den palestinska nationaliströrelsen kan i sin tur inte längre garantera att land innebär fred. Palestinsk politik har kluvits i två fientliga halvor, Fatahs och Hamas respektive partidiktaturer, som är oförmögna att förhandla utifrån samma position.
När det därefter visade sig hur svagt Obamas inflytande i verkligheten är – supermakten kunde trots lock och pock inte förmå sin klientstat att ställa in bosättningsbyggandet i ynka tre månader – så verkar saken avgjord.
Konflikten har sprängt det förhandlingsramverk USA skapade på nittiotalet, och den amerikanskledda fredsprocessen är numera varken amerikanskledd eller fredsprocess. Hoppet om att USA ska kunna tvinga fram en lösning krymper år för år, och det är inte undra på att världen börjar lägga märke till det – att kejsaren är naken.