Kristofer Åström, i dag mer känd som soloartist än som före detta medlem i Fireside, är en genuin musikhantverkare, kanske ingen finsnickare men det han bygger är tidlöst och stabilt. Glöm spikpistoler och motorsågar, här är det hammare och fogsvans som gäller. Eller rättare sagt: på skivan används inga instrument eller mikrofoner tillverkade efter 1978 och jag inbillar mig faktiskt att det hörs.
Det här är i grunden musik med en pris snus under läppen och en sliten jeansjacka över axeln, en jacka med tygmärken som det står Fleetwood Mac ("For tomorrow"), Neil Young ("Olivia") och till och med Toto ("Fine line") på.
Vi bjuds på traditionell riff-rock uppblandad med americana, pärlor blandade med rena bagateller som den proggitarrklädda "Helliness". Om det är Kristofer själv eller Per Westling som lyckas få sin gitarr att låta som Dave Gilmours i "Holograms" förtäljer dock inte texthäftet. Åströms röst låter som en ohyvlad ram runt ett nyglasat fönster och han stöttas i sången precist och vackert av Therese Johansson från Lowood.
Även om nu Åström är en duktig melodibyggare så känns texterna den här gången som ett rivningsarbete där han reflekterar över uppbrott och separation. Bitterheten som jag förväntat mig är dock här ersatt av respekt, som i "Ghost mess" där Åström skriver: I could have told you that I’d do fine without you, but I don’t want to. I "Holograms" heter det: I’m not denying you nor putting you down, just don’t want to argue. Go ahead, you wear the crown.
Efter den åtrå, desperation och lögn som strimlar notbladen i "Cutthroat" avslutas ändå skivan med den sagolikt vackra "Lioness den", med förlåtelse och återkomst trots den smärta och underkastelse som här blir kärlekens pris.
Den här skivan är inte revolutionerande på något sätt men den borde som varande bekant, verklighetsnära och vacker tilltala en stor grupp musikälskare. Får jag önska något till nästa skiva vore det att Åström skulle våga skriva på svenska eller kanske göra något tillsammans med Christian Kjellvander, en artist som ligger mycket nära Åström i text och ton.
Bästa spår: "Ghost mess", "Holograms", "Lioness den".
Torbjörn Camnérus
Bo Kaspers Orkester
Redo att gå sönder
Betyg: 3
Spretigt är det bästa ord jag kommer på när jag ska ringa in essensen av Bo Kaspers Orkesters "Redo att gå sönder". På flera olika nivåer dessutom. Jazz, pop, upptempo, långsamt, piano, blåsinstrument, ja listan kan göras lång på hur det spretar iväg.
Till detta adderas textrader som också är vitt skilda från varandra. Jag har ofta lite svårt för en osalig blandning. För mig blir det som på en buffé där laxen blandas med fläskfilén och potatisen med riset. To much, helt enkelt.
När jag lyssnar igenom låtarna hittar jag snabbt mina favoriter, som sticker ut. Upptempo-jazziga "Pianot" är oerhört svängig och texten om instrument som levande varelser fångar mig. Även "Diskotek" stämmer in på ovannämnda beskrivning och den får ett extra plus för att den är mycket trallvänlig.
Däremot är det kanske en tredjedel av spåren som går mig förbi utan större reflektion. Som ny lyssnare av Bo Kaspers Orkester får jag inte utifrån "Redo att gå sönder" grepp om dem som grupp. Hela albumet känns något för osammanhängande ur mitt perspektiv och jag kommer att plocka russinen ur kakan, men lämna resten kvar.
Elina Gustavsson
Seinabo Sey
Pretend
Betyg: 4
Det känns nästan absurt att betrakta "Pretend" som Seinabo Seys debutalbum. Sedan hon för snart två år sedan släppte singeln "Younger" har hon följt upp låten med två genomarbetade ep-skivor och överösts med priser.
Att albumet har dröjt är både positivt och negativt. Positivt för att det verkligen tillåtit henne och producenten Magnus Lidehäll att skapa en genomarbetad ljudbild med låtar som håller för lyssning rakt igenom. Negativt för att många av de bästa spåren på skivan redan har varit ute på banan sedan lång tid tillbaka och de fem nya låtarna inte har samma hundraprocentiga hitkänsla.
På det stora hela är det ändå randanmärkningar. Med sin mäktiga stämma och sin förmåga till total inlevelse förtjänar Seinabo Sey verkligen att bli nästa stora svenska musikexport. "Pretend" kan vara ett steg på vägen mot ännu större internationell framgång.
Sara Ullberg/TT
5 Seconds of Summer
Sounds good feels good
Betyg: 2
Skatepunkpojkbandspop måste ju vara den ultimata hitmusikgenren – snygga melodier och starka refränger framförda av söta unga män med elgitarr.
Och mycket riktigt, i fjol gick australiska 5 Seconds of Summer rakt in som etta på Billboardlistan med sitt självbetitlade debutalbum.
Gillade man den skivan lär man inte bli besviken på uppföljaren "Sounds good feels good". Bandet har utökat sitt samarbete med Good Charlotte-tvillingarna Benji och Joel Madden vilket förstås innebär gediget punkpopsnickeri. "Money", "She's kinda hot" och "Hey everbody" sätter sig direkt.
Fiffigt nog är det också de tre första spåren på albumet. Resten av de totalt 17 (sjutton!) låtarna på deluxeversionen av plattan är tyvärr inte lika minnesvärda och lär inte övertyga någon som inte redan är en del av 5SOS-familjen.
Linus Brännström/TT