Det sägs att den närmast mytomspunna Umeå-profilen Jonas Bergsten har haft detta album klart sedan 2012. Man tror att en lika stor kärlek till fiske som musiken, samt en klassiskt konstnärlig tankspriddhet, ligger bakom denna långa transportsträcka till ett väldigt efterlängtat albumsläpp.
Detta är Bergstens debutalbum men han har inte legat på latsidan innan det. Förutom att ge konserter med sitt solomaterial har han tidigare utgjort en del av Dennis Lyxzéns INVSN samt diverse lokala indiegrupper. Men nu är det Jonas Bergsten som själv (lite obekvämt) ska få stå i ljuset.
"Jag ska vinna en miljon i natt" hade nog varit mer sensationell för tre år sedan än i dag. I dag har denna indie-skrud som Jonas Bergsten förkläder sig i blivit en branschstandard för gitarrbaserad indiepop med en ung man vars hjärta krossats vid mikrofonen. Jag skulle kunna göra otaliga jämförelser med en viss göteborgare, men det känns ej relevant. Det som gör att denna skiva känns intressant och fräsch är att man hör Bergstens ursprung i varenda låt. Den karga norrländska ljudpaletten ger Bergstens vemodiga texter om självförakt, förlorade kärlekar och barndomsminnen en trovärdighet.
Efter ett antal genomlyssningar växer skivan. Jag avfärdade den först som medioker samt "något jag hade hört förut", och det har jag ju. Många gånger. Men det är en salig blandning av saker jag har hört förut som gör det till något nytt. På vissa håll hör jag fjolårsexplosionen Hurulas energi blossa upp hos Bergsten. På andra håll hör jag Velvet Undergrounds tillbakalutade kontemplationspop och mitt i allt hör jag postpunksrötterna komma upp till ytan. Detta är en riktigt bra skiva som nog var värd att vänta på. Det är ingen framtida klassiker som det talades om innan albumsläppet men den fungerar bra som höstens och vinterns soliga indiepop-soundtrack.
Bästa tre spår: "Till f var du än går", "Surf" och "Du är min regnbåge".
Leo Bodén
Here We Go Magic
Be small
Betyg: 2
Here We Go Magic är mer eller mindre ett soloprojekt av singer/songwritern Luke Temple, mannen som en gång gjorde en skiva där titeln på albumet, "Hold a match for a gasoline world", var bättre än alla låtarna tillsammans.
Här tar han i alla fall hjälp av gitarristen Michael Bloch men jag vet inte om det blir bättre för det. Here We Go Magic vill inte framstå som lättillgängliga, de låter sig inspireras av konst och skulpturer och personifierar därmed musikens svar på kulturtanten. I "Stella" bjuds jag på en synth-funk från åttiotalet som leder tankarna till Yellow Magic Orchestra, titelspåret är trist halv-jazz och "Candy apple" skulle kunna vara T-Rex utan vare sig kraft eller fantasi.
Det här är en platta som inte bjuder in den konventionelle lyssnaren utan vänder sig till ljudarkeologerna och musikäventyrarna, de som vill utmanas och därefter belönas. Monotona toner samsas oftast med ett daterat sound som David Sylvian gjorde sig av med på en loppis runt nittiotalets början. Men det finns faktiskt undantag. "Girls in the early morning" låter som något Paul McCartney skulle ha kunnat knåpa ihop och "Falling" är en inåtvänd vän till Vampire Weekend som viskar hemligheter som jag inte uppfattar eller uppskattar förrän jag kommer riktigt nära.
Det här är en skiva som antagligen vinner i längden men en recension är mer av ett ögonblicksverk, därför det låga betyget.
Torbjörn Camnérus
Josh Ritter
Sermon on the rocks
Betyg: 3
Josh Ritter är att likna vid en sökare eller kanske snarare en orienterare som är så fascinerad av kartans möjligheter att han aldrig kommer i mål. 2004 såg jag honom vara förband till Damien Rice och har sedan följt hans karriär med jämna mellanrum, hela tiden övertygad om att han faktiskt till slut skall ta sig ända in i mål och leverera den där helgjutna skivan.
Sermon on the rocks är inte där ännu men i alla fall på upploppet, nu gäller det bara att tonerna inte snubblar på de ordrika texter som Ritter är så förtjust i (han har också skrivit en roman). "Young Moses" är 50-tals twang med ståbas, "Getting ready to get down" är country-disco i avsaknad av en banjo och "Where the night goes" är gladrock som rullar likt Mott The Hoople.
Om Kjell Alinge fortfarande sänt Asfaltstelegrafen eller Eldorado i p3 så hade "Seeing me round" varit bofast på spellistan. "Homecoming" låter som Jackson Browne, "A big enough sky" tunggungar likt Hunters and Collectors och "Cumberland" har något överraskande fångat Harry Belafontes själ.
Det som drar ned plattans betyg är i slutändan en svag inledning och ett lika svagt avslut, mer själ än kropp så att säga där vackert majestätiska "The stone" är skivans sårade, blödande hjärta. Så det är nog bara att ställa sig bland publiken i målfållan och vänta. Tids nog tar sig nog Ritter i mål trots allt.
Torbjörn Camnérus
Titiyo
"13 Gården"
Betyg: 3
Hon har en av Sveriges finaste sångröster och är dessutom precis så genomsympatisk som hon framstod i "Så mycket bättre". Men trots reella framgångar är det som om Titiyo ännu inte har utnyttjat sin fulla potential musikaliskt.
På "Hidden" 2008 visade hon visserligen upp en personlig, mörkt alternativ sida av sig själv, men utan att leverera några riktiga hitlåtar.