Nightbird
Betyg: 4
Bakom artistnamnet Nightbird döljer sig Anna-Stina Jungerstam, en ung musiker som är uppvuxen i Österbotten, Finland, som skrivit låtar sedan tonåren och gjorde sin livedebut på en liten jaxzzklubb i Vasa i början på gymnasiet.
Under några studieår på Gotland var hon med och bildade bluesrockbandet Mud Walk, som turnerade både i Sverige och USA innan de gick skilda vägar. Nu kommer frontsångerskans debutalbum, producerat av Katharina Nuttall (Ane Brun bland andra).
Tillsammans har de gjort en förtjusande liten platta där Nightbirds vackra röst och snygga gitarrspel, inklusive en slide, fullkomligt suger in lyssnaren i ett väldigt vackert musikaliskt landskap.
Visst är det lite skit och blålera här och var, och visst finns det ett väldigt närvarande mörker, men musiken är hela tiden fantastiskt vacker, lite drömskt vemodig, och målar i det närmaste upp filmiska bilder av soluppgångar, blånande berg, kärleksfulla relationer och avsked.
Jag bara önskar att Anna-Stina Jungerstam gett oss lite mer av det goda. Åtta låtar, varav två ordlösa, är för lite.
Jag sätter "On my mind på repeat" och försvinner lyckligt in i Nightbirds magiska värld i väntan på nya låtar.
Anne-Lie Andersson
Celia Mur och Gustav Lundgren
Cruce de Caminos
Betyg: 3
I gränslandet mellan swingjazzen och flamencon möter svenske gitarristen Gustav Lundgren den spanska sångerskan Celia Mur. Lundgren, välkänd tolkare av den swingjazz – gypsy swing – som Django Reinhardt en gång för länge sedan satte på kartan, och Mur, välmeriterad spansk sångerska och sångpedagog, som turnerat i flertalet europeiska länder och även i USA.
Merparten av materialet är komponerat av Lundgren, och texterna, samtliga avfattade på spanska, är med få undantag sprungna ur Murs penna. I de mer stillsamma sångerna står Murs röst fram ren och okonstlad mot Lundgrens läckra sparsmakade gitarrackompanjemang och i hennes röst finns en dramatisk dimension som hämtar influenser från flamencon.
De rörliga låtarna har i många fall karaktären av gypsy swing med en rak kompgitarr i botten och en sologitarr som bygger vidare med fills och solon. Och som solist är Lundgren en fantastisk tekniker med ett stort musikaliskt hjärta. Mycket eget material innebär att igenkänningsfaktorn blir låg. Därför känns det välgörande när "Cuando pienso en ti", eller som den heter på engelska; "When I fall in love", i en utmärkt version smyger sig in bland låtarna någonstans i mitten av cd:n. Lundgrens solo, som huvudsakligen framförs som ackordspel, är dessutom en pärla.
Leif Linnskog
Coldplay
"A head full of dreams"
Betyg: 2
Från kreddig indie till ett av världens största arenaband som alla – från minstingen till mormor – kan gilla. Coldplay är knappast ensamma om den utvecklingen, men anammar riktningslösheten med hull och hår. Det märks inte minst på "A head full of dreams", en skiva så gulligt utslätad att den får soundtracket till "Lejonkungen" att framstå som ett under av subversiv farlighet.
Är det en orättvis beskrivning? Tja, kanske om det hade gällt ett band utan Coldplays kapacitet. Men en grupp som har Chris Martins ljuvliga sångröst, hyfsade låtsnickrarmeriter och enorma ekonomiska möjligheter borde kunna prestera bättre än detta slokande knippe av tralalala-låtar.
Det är i stort sett bara "Adventure of a lifetime" som lever upp till förväntningarna med sitt till synes ansträngningslösa flow – en låt där varje "wohoo" sitter där det ska och inte fungerar som ytterligare en sockersöt dekoration på marsipantårtan Coldplay.
Sara Ullberg/TT
Jennylee
"Right on!"
Betyg: 3
När Warpaint-basisten Jenny Lee Lindberg solodebuterar som Jennylee bjuds det på Peter Hook-basgångar och kärva melodier. Singeln "Never" är som bekant en liten postpunksensation och här är ännu mer att hämta – inte minst "Offerings" och "Boom boom", en låt som lyckas vara sval och het på en och samma gång.
Jämförelser med moderbandet är förstås oundvikliga och "Right on!" kan beskrivas som en Warpaint-platta där allt skruvats till ett varv.
Tyvärr är topparna för få och dalarna för många för att albumet som helhet ska kännas omistligt – å andra sidan bidrar spretigheten till en mycket tilltalande känsla av total kompromisslöshet.
Linus Brännström/TT
Solveig Wikman
Fanny Hensel
Zwölf Clavierstücke
Vier römische Klavierstücke
Betyg: 5
Det här är årets svenska pianoskiva!
Pianisten Solveig Wikman, tidigare vid Scenkonst Sörmland och oerhört flitigt verksam som klaverartist, har denna höst kommit med en skiva med 16 pianostycken av Fanny Hensel, mer känd som syster till Felix Mendelssohn.
Det är en romantikens höga visa denna musik, skriven av en briljant begåvad dam, en musik som tar plats vid sidan av Chopin, Schumann och Liszt.
Det är kortare karaktärsstycken av virtuost slag, gärna med motiv från italienska nejder. Melodiken är förödande vacker och avslöjar en av 1800-talets största kvinnliga tonsättare.
Solveig Wikman utför ett veritabelt herkulesarbete i sin besittning som fullödig pianist, och man imponeras som lyssnare av det wikmanska temperamentet, virtuositeten och urkraften. Solveig Wikman står också för ett fullmatat texthäfte för den vetgirige.
Musiken är inspelad på en stor Bechsteinflygel, och detta är en skiva för alla vänner av stor romantisk pianomusik.
Dag Lundin
R Kelly
"The buffet"
Betyg: 3
"The buffet" är, som namnet skvallrar om, ett smörgåsbord av samtida trapbeats och 90-talsdoftande slingor som får den MTV-tittande generationen att känna igen sig.
Precis som han gjorde på 2013 års "Black panties" så fortsätter R Kelly att signalera sin kåthet, och det sker inte subtilt. I den inledande "The poem" lägger han fram texten och i de påföljande spåren finns det få exempel där han inte i detalj beskriver vad han ska göra med sina tjejer. Det är så klart ingenting nytt i genren och det är i synnerhet ingenting nytt för R Kelly, men här går han vid upprepade tillfällen över gränsen till karikatyr.
Saken är bara den att det hela tiden låter rätt bra och stundtals mycket bra. Ett exempel som karaktäriserar hela skivan är hur svårt det är att inte fnissa åt inledningsraden i "Poetic sex" - "my sex is poetic, I’m about to get you mad pregnant", samtidigt som det är lika svårt att låta bli att nicka i takt till låten.
Patrick Stanelius/TT