Efter fjärde genomlyssningen släpper det. Jag börjar höra riffen, jag rycks med av sången, jag förstår strukturen. Det tog sin tid och givetvis är allt nostalgins fel. Jag ska förklara varför.
För nästan två decennier sedan, den 14 november 1995, släpptes "Slaughter of the soul". Bandet bakom denna platta var göteborgska At The Gates. Den blev med tiden kultförklarad och har inspirerat andra utövare av melodisk, tung musik runtom i världen. I dag nämner hårdrockare den med samma respekt som präster skulle kunna referera till en bibelvers. För mig var den en viktig inkörsport till hård musik.
Därför tog det tid att inse att "At war with reality" faktiskt är riktigt bra. Tålamod visar sig vara en dygd när det vackra mörkret plötsligt uppenbarar sig. Det hörs i den trivsamma aggressiviteten i "Circular ruins", eller riffkalaset som ryms i "Book of sand (The abomination)". Det är slentrianfri, tight och snygg metal som dessutom ramats in med en okomplicerad ljudbild som klär materialet väl.
At The Gates återuppfinner inte hjulet. Det är samma band, med samma stråk av bitterhet i soundet. Minuspoänget är just det, att det bitvis låter för bekant. Bandets eget grundrecept har använts och rentav utnyttjats till oigenkännlighet av andra och det motarbetar dem ibland. Det som faktiskt är nytt är idén bakom plattan. Den litterära genren magisk realism nämns i en intervju med sångaren Tomas Lindberg, och texterna hintar mycket riktigt om något större. De talar om verkligheten vi befinner oss i, om sakers natur och deras föränderlighet. Ett maffigt åtagande, som i slutänden får plattan att kännas ännu mer putsad och enhetlig.
Att jämföra verket med sin föregångare är inte bara tröttsamt, det är också orimligt. Något desto vettigare är att se "At war with reality" som den comebackplatta den faktiskt är. Hur många band hade lyckats få ur sig något så pass fantasieggande och samtidigt genuint efter en paus på nästan 20 år? Verket kan garanterat stå på egna ben - annars hade en sur nostalgiker som jag själva aldrig kunnat bli så noga tillrättavisad.
Bästa spår: "The circular ruins", "The Book of sand (the abomination), "The night eternal".