Det är lätt att göra sig lustig över Melissa Horn, den lilla sångerskan med de stora relationsproblemen. Jag brukar skämtsamt säga att jag hoppas att hon har tillgång till en bra terapeut men det slår mig när jag nu lyssnar på "Jag går nu", hennes femte fullängdare, att det kanske är hennes publik som är den bästa terapeuten.
Att skriva av sig sina bekymmer lär vara ett bra recept, men många artister hävdar att deras texter, trots det personliga anslaget, inte är självupplevda. I Melissas fall känns det inte så. Snarare är de utlämnande texterna så nakna och oförfalskade att de känns som om jag, skamset nog, tjuvläste hennes dagbok.
Jag kan ibland skymta ett mindervärdeskomplex, en tro på att inte räcka till, en rädsla att inte vara till lags. Samtidigt känns det som om hon söker smärta som rening. I "En helt vanlig dag" sjunger hon: Först när det är kolsvart ser jag vad jag drömmer om. Det i Melissas, ibland ganska naiva, texter som tidigare skapade irritation hos mig föder nu något som närmast kan beskrivas som ömhet.
I min recension av Melissas förra platta, "Om du vill vara med mig", önskade jag förnyelse och det har jag till viss del fått, men bara i själva produktionen. Lundells gamla basist Jerker Odelholm har klätt Horns musik i en skrud som är diskret, konkret och följsam. De i huvudsak akustiska arrangemangen ger Melissas stämma det stöd som behövs för att den inte skall skälva och falla utanför bilden. Samtidigt tar produktionen aldrig överhand utan framhäver texterna likt pratbubblor runt orden.
Sångerna hemsöks oftast av Lars Winnerbäcks ande, särskilt inledande "Jag har gjort det igen", och det ändras egentligen bara i den avslutande "Jag gör aldrig om det här" där den drivs ut, likt exorcism, av en stilla porlande kyrkorgel. I den sången får vi en genomgång av tidigare relationer, som ett slags bokslut.
Men jag hoppas verkligen att Melissa Horn fortsätter att utmana kärleken och att hon hittar fram till en lycklig relation till slut. När jag sprang på henne för några veckor sedan så hade hon en ung man i släptåg och hon såg i alla fall inte olycklig ut.
Bästa spår: "I mörkret långt ifrån varandra", "De två årstiderna", "En helt vanlig dag".
Torbjörn Camnérus
Jeff Lynne’s ELO
Alone in the universe
Betyg: 2
På nya albumet "Alone in the universe" återskapar Jeff Lynne det sound som gjorde gamla Electric Light Orchestra till ett av musikvärldens allra mest populära band under 70- och 80-talen.
Men skillnaden nu mot då är att det är svårt att hitta den där låten som kan bli en hit, materialet är aningen för slätstruket, åt det sömniga hållet för att det ska bli intressant. Om det nu är så att Jeff Lynne har känt sig ensam i universum, med tanke på skivtiteln, har han kanske tyckt att det bara behövs melankoliska och lugna låtar. Vad vet jag?
Nu finns det ändå en och annan lite piggare dänga. "Ain’t a drag" är en som får takthållarfoten att röra sig hastigare, men det räcker inte riktigt.
Att Jeff Lynne är en fantastisk musikskapare, musikant och producent är det inget tvivel om, det kan man inte ta ifrån honom. Men någon skulle behövt hjälpa honom med produktionen, att göra den lite mer glittrande.
Egon Jonsson
Linda Gail Lewis
Hard rockin’ woman
Betyg: 4
Ska man recensera Linda Gail Lewis så kommer man naturligtvis inte ifrån det faktum att hon är en yngre syster till rocklegenden Jerry Lee Lewis. Men med detta sagt är det bara att konstatera att hon inte behöver draghjälp från sin mer berömda storebror.
Linda Gail Lewis har musikalitet så att det räcker och blir över och pumpar fram rock’n roll-rytmer med en energi som framkallar vällustrysningar hos diggare av tidig rock och rockabilly.
Bakom sig har Linda Gail Lewis ett mycket kompetent gäng musikanter med bland andra hennes dotter, Annie Maria, och svärsonen Danny B. Harvey som bidrar till att det svänger som attan om denna skiva.
Lysande exempel på hur bra det kan låta är "Little baby rock", som bara den är värd cd-kostnaden, och "Linda Gail blues".
"Hard rockin’ woman" är en skiva som får de musikaliska mungiporna att peka rakt upp. Spelglädje och härlig puls rakt igenom.
Egon Jonsson
Leslie West
Soundcheck
Betyg: två
Gamle hjälten Leslie West hittar ingen riktig linje på sitt nya och sextonde studioalbum. Det är lite blandat nytt och gammalt, och möjligen ett par ganska slitna covers för många.
Men å andra sidan så kan jag förstå att han vill plocka fram en gammal ruffig version av bluesklassikern "Spoonful" eftersom den gjordes i ett sällskap som inte går att plocka ihop igen. Framlidne Jack Bruce återfinns här på bas.
Han sjunger bra – gamla karln – och han lirar gitarr som den gud han varit sedan genombrottet i slutet av 60-talet. Och han plockar in ett gott sällskap när helst han kan.
Här medverkar bland andra Brian May från Queen på "Goin’ down" och Peter Frampton gästar på både gitarr och sång i en lågmäld och mollstämd cover av "You are my sunshine".
Bäst är Tracey Chapmans "Give me one reason" och den inledande "Left by the roadside to die" som trots de akustiska gitarrerna har en klar prägel av ZZ Top.
Sämst är "Here for the party" som doftar lite skämt och lite AC/DC.
Torsten Braf