Ann Gustavsson hade fått barn tidigt i livet, pluggat till socionom på högskolan i Örebro när barnen var små och haft fast tjänst inom Eskilstuna kommun sedan 1989. I många år arbetade hon på Krusgårdens familjebehandlingshem i Torshälla.
Hon var "den duktiga flickan", den hjälpsamma, driftiga och lösningsorienterade som älskade sitt jobb, arbetade mer än hon behövde och knappt tog ut semester.
När livet slog undan benen på henne gjorde det så med besked.
– 2003 blev ett år då precis allt hemskt hände. Min pappa gick bort, min bror brakade samman och blev alkoholmissbrukare, min äldste son gick igenom en separation, min sambo fick en hjärnblödning, vi separerade och en god vän drabbades av lungcancer. Jag blev en stöttepelare för alla, samtidigt som jag jobbade på.
Det höll förstås inte. Ann fick problem som viktnedgång, hjärtklappning, sömnproblem och känselbortfall i händerna, och den dag hon fick beskedet att hennes vän förlorat kampen mot cancern rasade allt. Kroppen bara la av.
– I några månader låg jag bara helt utslagen och fick ta medicin för att orka sitta upp alls.
De kommande åren blev en hård kamp mot såväl utmattningssyndromet som Försäkringskassan som pressade henne till att jobba mer än hon klarade. I några omgångar tog hon tjänstledigt, lämnade Sverige och bodde i Turkiet och Spanien, vilade och samlade kraft. Till slut insåg hon att hon aldrig skulle klara att gå tillbaka till sitt jobb.
– Jag orkar vara igång en timme eller två i taget så inte heller de praktikjobb jag sökte och fick klarade jag av. 2010, efter så många år, träffade jag äntligen en läkare som kunde hjälpa mig gentemot Försäkringskassan och med en diagnos – hjärntrötthet, jag har fått en liten permanent hjärnskada. I dag har jag ingen sjukpenninggrundande inkomst längre. Jag är nollad, har samma inkomst som missbrukare, trots att jag jobbat sen jag var 15 och har högskolestudier.
Men i dag är Ann Gustavsson ändå lycklig igen. Hon har hittat sin nisch. Hennes lösningsorienterade sinne insåg fakta och såg till att inrätta livet efter de nya förutsättningarna.
– Stengalen har jag varit sedan jag bodde vid Medelhavet och jag har alltid varit skapande på olika sätt. När jag flyttade hit till gården började jag plocka hem stenar från promenaden och via en bekant kom jag i kontakt med utrustning man använder för att slipa stenar.
Ann hittade snabbt en egen variant på metoden att förvandla stenar till smycken. I en liten verkstad på tomten slipas och poleras det och inne på toaletten ligger det fler små borrar än hos vilken tandläkare som helst. Sten är ett hårt material som inte är speciellt medgörligt. Vägen är lång från grusåsen till läderrem och silverinfattning. Men Ann har tid och tålamod.
I dag har hennes lilla hobbyverksamhet namnet "Valtomta Design" och hon tillverkar såväl halsband som armband, ringar och örhängen.
– Jag har hållit på i ett år nu och lär mig mer och mer. Det är ingen billig hobby, läder och silver kostar, och jag går plus minus noll. Men det är roligt! Och jag har fått så mycket fin respons. Att leva utan pengar har jag lärt mig, och vet du, mitt liv är rikare i dag än när jag var sambo med två inkomster. Jag saknar ingenting.
Ann har fått sälja en hel del av det hon skapar. Att stå på marknad orkar hon inte själv men torsdag-lördag varje vecka finns hennes smycken i Malmköpingsbutiken SeFinut och hon är själv på plats lördagar. Övriga dagar är tryggt inrutade av verkstad, hundpromenad och vila.
Glädje och en positiv livssyn får hon av smyckestillverkningen. Men nej, ingen energi.
– Det är det tyvärr ingenting som gör. Men man får gå sina vägar för att komma vidare i livet när det hakar upp sig. Och allt går, man måste bara komma på hur. Jag är så glad att jag hittat en väg som fungerar för mig.