Vi parkerar bilarna på en liten översnöad skogsbilväg djupt inne i skogen, luften är kall och frisk. Här är det lätt att köra fast och skulle bilen gå sönder kan den enkla vardagsutflykten lätt förvandlas till en överlevnadssituation.
Det är en brokig skara som anmält sig till Naturlivs överlevnadskurs vinter och alla har sin anledning att vara med. Någon har deltagit i Naturlivs tidigare kurser medan det för andra är första gången att övernatta i skogen.
Vi hinner bara kliva ur bilarna innan vi får frågan var nordväst ligger. Det är nämligen dit vi ska gå. Himlen är jämngrå, så det blir ingen hjälp av solen utan vi står som fågelholkar och vrider på huvudena. Vi har ingen aning.
Innan vi gemensamt kommer överens om i vilken riktning vi ska så har Naturlivs kursledare Johan Örlander gett oss flera bra tips på hur vi kan navigera utan vare sig karta eller kompass.
Jag befinner mig alltså på en överlevnadskurs i närheten av Gnesta, närmare bestämt i Sjundareviret. Efter bara några minuter har jag fyllt på kunskapsbanken med bra överlevnadskunskap och tips. Det här känns bra. Kursledarna, Johan Örlander och Niklas Taliaferro, har en bred och diger erfarenhet av att leva i vildmarken och de har svar på alla konstiga frågor vi ställer.
Vi har lämnat både mobil och klocka hemma och utrustningen är minimal – inget tält eller inget kök. Tanken är att vi ska göra tillfälliga bivacker och maten ska tillagas över öppen eld.
Efter en stunds vandring kommer skymningen smygandes. Nu är det hög tid att fixa bivackerna för natten.
Med gemensamma krafter bygger vi den första sovplatsen tillsammans för att lära oss tekniken, därefter gör vi egna. Det tar både tid och energi men resultatet blir fantastiskt bra, om du frågar mig. Att bygga koja som vuxen är en underskattad syssla. Snacka om att man får ligga som man bäddar.
Min bivack består av ett tjockt lager torrt granris under en större gran. Där breder jag ut mitt renskinn och varma sovsäck.
Sedan går vi tillsammans mot vårt gemensamma läger några hundra meter bort.
Vi går på led och kliver i varandras fotspår. Skymningen är påtaglig. Det är nu som jag känner mig som en neandertalare på jakt. Det är en stark och positiv känsla. Snacka om att leva i nuet. Jag känner mig verkligen som en del av naturen. Inte bara en besökare, utan någon som faktiskt tillhör naturen. Tiden står stilla och jag känner kopplingen till mina förfäder som kanske gick just så här när de var ute och jagade. För mig är det en oväntad upplevelse.
I lägret samlar vi oss runt elden för att värma oss och laga mat. En hjort har fått offra sig för oss och delar av djuret sitter på pinnar lagom långt från elden. Runtom brasan ligger även ägg, rotfrukter och grönkål.
Vi äter med vördnad och pratar länge.
Värmen och ljuset från lågorna är magnetisk när kylan drar sin kalla hand på ryggen och mörkret runt oss är kompakt. Till slut är det dags att bryta tryggheten och ge sig tillbaka till sovplatserna. Innan dess får jag tips på hur man borstar tänderna och gör rent munnen utan tandborste och tandkräm.
Jag vaknar några gånger på natten av att det snöar i ansiktet, annars sover jag bra. I gryningen väcks vi av ledarna.
Vi samlas åter runt elden innan vi påbörjar en vandring för att spåra djur före frukosten.
Det dröjer inte länge förrän vi upptäcker färska vargspår på isen. Vi följer dem i motsatt riktning. Vi går alltså i den riktningen som vargarna har kommit ifrån, det är för övrigt inte tillåtet att följa efter vargen i deras spår.
Enligt spåren vi följer är det tre vargar. Det är otroligt spännande och känslan av att vara i vildmarken blir mycket tydlig. Att jag bara är åtta mil hemifrån och drygt fyra mil från Stockholm är ju ganska fantastiskt.
Vi avbryter spårningen för frukost.
Johan gör upp eld med friktion. En roterande träpinne skapar glöd mot en träplatta. En svår teknik, men Johan och Niklas är vana. De har bott i skogen under flera år och alltid använt den här tekniken, eller liknande för att göra upp eld.
Frukosten består av ägg, rotfrukter och nötter. Vatten dricker vi direkt ur en upphuggen vak i sjön. Den här dagen flår och styckar vi en påkörd hare som vi senare tillagar över elden. Vi tar hand om allt som går att äta på haren och det smakar riktigt bra.
På kvällen känner jag mig lite krasslig och får låna Niklas buffelhud på natten för att hålla värmen bra. Skinnet har han garvat själv, med hjärna, björnfett, ägg och rökt det för det ska bli vatten- och mögeltåligt.
Nu ligger jag omsluten av buffelskinnet, mår så himla bra. Det är bara en dag kvar på kursen.
På natten vaknar jag åter av svala snöflingor som smeker min kind. Jag spanar ut bland trädstammarna i mörkret. Tänk att det finns varg här ute. Jag drar buffelskinnet över mig och somnar om.