En dag som i dag − 8 mars, Internationella kvinnodagen − känns ämnet barn och kvinnors rättigheter särskild angeläget.
– Internationella kvinnodagen är viktig och behövs verkligen, kanske mer nu än någonsin, säger Monica Dahlström-Lannes.
Samtidigt medger hon att dagen förlorat något av sitt ursprungliga syfte. I stället för att lyfta de problem som finns i samhället har Internationella kvinnodagen förvandlats till en dag där kvinnor hyllas med blommor och kärlek. Medan missförhållanden, som fortfarande finns i stor utsträckning, hamnar i skymundan.
– Visst har kvinnors ställning förbättrats, säger Monica Dahlström-Lannes.
– Vi har jämställdhetsplaner, lika lön för lika arbete är ständigt på tapeten, det finns fler kvinnliga chefer. Men samtidigt behandlas kvinnor ofta annorlunda än män i samhällslivet, kvinnors ord väger inte lika tungt, kvinnor marginaliseras. Det handlar om saker som inte är mätbara.
Men värst är våldet och övergreppen.
Monica Dahlström-Lannes berättar om kvinnan som filmar sina barns lek som bevis för att de utsatts för övergrepp. Hon misstänks för barnpornografibrott och förlorar vårdnaden om sina barn. Vårdnadshavare blir den misstänkte förövaren.
Hon berättar om barnen som visar tydliga fysiska tecken på våld och övergrepp. Något som en socialchef viftar bort med att alla barn får blåmärken.
Hon berättar om barnen som i förhör inte berättar vad de utsätts för. De vågar inte eftersom de bor hos den misstänkte förövaren och är rädda för vad som kommer sedan.
Hon berättar om kvinnan som inte anmäler sin makes övergrepp och våldtäkter för att skydda sina barn. Kvinnan vill inte att de ska se sin pappa som en våldtäktsman. Det vänds mot henne i rätten.
Hon berättar om pappan som dömts till fängelse för våld mot mamman, men sedan får hela vårdnaden om tre barn. Tre barn som omhändertas utan förvarning av pappans socialtjänst. Trots att de bevittnat våldet och mor och barn fick skyddat boende. Tre år har gått och barnen har inte fått återvända till sin trygghet. Sin mamma har de inte fått träffa över huvud taget. Pappan bestämmer.
Monica Dahlström-Lannes berättar också om pappan som slår larm om att hans barn utsätts för övergrepp av mammans nye man. Pappans ord tas inte på allvar. Han förlorar vårdnaden och den misstänkte förövaren kan fortsätta.
För även män drabbas.
– Men det är ovanligare, och trots det får sådana händelser mycket mer uppmärksamhet i media.
Monica Dahlström-Lannes har bred erfarenhet. Under 28 år, 1965−1993, arbetade hon inom polisen i Eskilstuna, bland annat som sexualbrottsutredare.
Det är under dessa år som engagemanget för barns och kvinnors rättigheter vaknade på allvar.
– På den tiden ansågs kvinnliga poliser speciellt lämpade att förhöra barn och kvinnor. Jag blev kallad att förhöra tre barn. Jag kunde ingenting. Inte någon annan heller.
Arbetet med att hitta metoder utvecklades. Monica Dahlström-Lannes blev initiativtagare till något som kallades Eskilstunamodellen, ett tvärprofessionellt samarbete mellan myndigheter.
– Det ledde till snabba ingripanden och att barnen skyddades. Socialtjänsten gjorde ett mycket bra arbete med barnen i fokus. Vårt arbete ledde till 68 procent fällande domar, över genomsnittet då och nu fällande domar. Och ändå har vi verktygen nu, kunskap, forskning och erfarenheter.
Varför?
– Ofta tappas barnperspektivet och barns trygghet bort. Det är den misstänkte som skyddas tills motsatsen bevisats. Kvinnor målas upp som hämndlystna och samarbetsovilliga. När de i själva verket vill skydda sina barn.
– Män inom till exempel rättsväsendet och läkarkåren som faktiskt har dömts för sexualbrott och övergrepp får behålla sina jobb och fortsätta jobba. Det gör mig riktigt upprörd. Det är fruktansvärt det som händer.
Monica Dahlström-Lannes har vid många tillfällen prisats för sitt arbete. Men hon har också mötts av kritik. Hon har beskrivits som en manshatare som ser incest, övergrepp och våld över allt.
– Nej, jag är verkligen inte manshatare, säger hon. Jag är omgiven av kloka och goda majoriteten av männen i vårt samhälle är goda och fördömer sådana här händelser hårt. Jag önskar bara att de var mer högljudda. Den kollektiva mansskulden måste de lämna. Alla har ett ansvar att skydda flickor och pojkar.
Det är en dyster bild Monica Dahlström-Lannes målar upp. Hur kan vi komma vidare?
– Det handlar om attitydförändringar. Att vi pratar om det och framför allt att vi sätter barnens trygghet i första rummet. Tänk om vi kunde få i gång ett upprop i tidningen där människor kommer med idéer och tankar på hur vi kan vända utvecklingen.
Hur orkar du jobba vidare trots att utvecklingen verkar gå åt fel håll?
− Jag är gift med en fantastisk man och har väldigt många goda vänner. Jag gör mycket roligt och njuter av musik, kultur och annat som fyller på själen. Och ibland kommer en person och säger jag var en av dem som du förhörde som barn. För de flesta har det gått bra. Sådan feedback stärker.
Till sist, vem är den coolaste kvinnan du vet?
− Spontant tänker jag på Inga-Britt Ahlenius bland de levande. Hon vågar utmana stora, starka män. Och hon är inte förhandlingsbar när hon går på högdjuren. Margot Wallström är inte dålig hon heller. Bland de som inte lever längre vill jag lyfta Astrid Lindgren. Hon var både klok och rolig. Man måste ju ha humor också!