Anneli, som egentligen heter något annat, arbetar som sjuksköterska på Mälarsjukhuset. Nu slår hon larm om en situation som hon menar är på väg att glida landstinget helt ur händerna. Antalet vårdplatser räcker inte till, och personalen är kraftigt underbemannad. Speciellt situationen på akutmottagningen är mycket allvarlig.
– Sjukhuset är inte patientsäkert, det finns inte plats för alla som behöver vård. Kirurgpatienter läggs på medicinavdelningen, och tvärtom, och överallt i korridorerna väntar patienter på britsar medan deras anhöriga trycks upp mot väggarna. Från att patienten skrivits in på akuten ska medicinskt ansvarig sjuksköterska träffa patienten inom en halvtimme. Har man då inget rum att vara i är det hopplöst. Knappt en vecka går utan krismöten om platsläget på vardagarna.
Patienter skrivs ut i förtid
Anneli berättar att blir det kris är risken stor att patienter blir utskrivna trots att de hade behövt ligga kvar ett dygn till. Någon ännu sjukare måste in. Den utskrivna kanske blir sämre i hemmet, kommer tillbaka och får börja om på akuten igen.
– Alla patienter, både de som kommer in via larm och de i luckan, ska tas omhand. Men som det är i dag är vi inte bemannade för de verkligt akuta. Ett akutfall kan göra att en hel klinik är obemannad i flera timmar.
Många oerfarna läkare
Det hjälper inte heller att andelen oerfarna läkare är stor, konstaterar hon. Det tar tid när AT-läkare ska rådfråga den erfarna bakjouren. Som i sin tur kan vara upptagen med ett larm.
– Det kan ta timmar bara att få ett beslut om en patient ska läggas in eller får åka hem. AT-läkarna vill göra sitt jobb bra och väntar på de äldre kollegornas utlåtande innan patienten får ett besked. Det är vi sjuksköterskor som står för all kommunikation och får sitta emellan, och efter sex timmar börjar det blir svårt att stå för beslutet att låta en patient, vars symptom är besvärande men inte livshotande, vänta vidare. Men vad kan vi göra? Läkaren och jag kan ju inte klona oss. Vi släpper allt vi har för händer för att rädda liv. Övriga patienter som ligger inne blir lidande, så är det bara.
Och samtidigt krymper personalstyrkan.
– På ett år har 20 personer slutat bara på akuten. Folk söker sig härifrån för att man inser att situationen inte håller. Nu rekryterar vi igen men det kommer att ta tid innan situationen är tillfredsställande. Så länge vi har lön i paritet med städpersonalen och arbetsgivaren inte kan visa upp en attraktiv arbetsplats förblir det svårt att rekrytera.
Ingen utbildad sjuksköterska går till jobbet för lönens eller statusens skull, konstaterar Anneli.
Går in i väggen eller slutar
– Man väljer yrket för viljan att göra gott och hjälpa andra. Men när man vet hur man ska göra, och viljan finns, men man inte får utföra jobbet för att resurserna är otillräckliga – det är då folk slutar. Eller går in i väggen.
– Det är tur att jobbet är så roligt och kollegorna underbara. Om inte hade vi inte haft någon vårdpersonal kvar. Men det är tufft att behöva inse att situationen fallerar, trots att du gjort ditt yttersta.
Det här är långt ifrån någon nyuppkommen situation, problemen har pågått i många år, och på länets alla tre sjukhus, enligt Anneli. Men nu är läget ohållbart.
Politikernas fel
– Landstinget har genomfört rader av effektiviseringar de senaste åren, och det är bra att utveckla effektiviseringssystem inom vården. Men man måste ha personal som kan genomföra dem. Effektiviseringar för att dölja brister i bemanning och kompetens funkar inte.
Problemen har lyfts, gång på gång, till respektive chefer, utan att något händer. Felet, hävdar hon, ligger i landstingspolitiken.
Kom ner på golvet
– Det kan inte vara lätt att bestämma över verksamheten om man inte är insatt i den. Det kanske vore en bra idé för politikerna att komma ner på golvet och följa vårt arbete och se vad det är vi klagar på? För det är inte politikerna som förlorar legitimationen om något går snett. Det är vi.
Hälso- och sjukvård måste planeras 20, rentav 30, år framåt, hävdar Anneli och förstår om politikerna inte har mer pengar att satsa.
Sluta skära ned
– Men då måste de i sin tur gå vidare uppåt och begära större anslag. De måste använda sin makt för att förändra lönerna, visa att de värderar vårt arbete högre än så här och sluta skära ned på vården.
– Eller var åtminstone ärliga och säg att ”ni får tyvärr lov att leva med den här situationen i några år nu, tills vi har råd med annat”. Påstå inte att ni satsar när ni i själva verket drar ned.