När tsunamivågen svepte in över Sydostasien drabbades Sverige på ett sätt som få hade kunnat förutse. Visst fanns det en beredskap för att hantera en större katastrof i Sverige. Men ingen beredskap fanns för att ta hand om ett stort antal döda och svårt skadade svenskar på andra sidan jordklotet. Det menar Gert Andersson, beredskapsdirektör på länsstyrelsen i Sörmland vid tiden för flodvågskatastrofen.
– Vi är väldigt sårbara när många av våra medborgare drabbas utomlands, säger han.
Rådde förvirring
Efter katastrofen var det länsstyrelsens uppgift att samordna insatserna i länet. Kommuner och landsting fick också stort ansvar för att ta hand om överlevande och skadade.
På länsstyrelsen rådde till en början förvirring, mycket på grund av att regering och riksdag hade svårt att hantera frågan.
– Man kunde önska att det hade fungerat bättre på det centrala planet i regeringskansliet. Det var oklart vem som ledde det hela.
Förvirringen spreds också till medier och medborgare i deras sökande efter information. Under en tid höll informationsenheten på länsstyrelsen på att kollapsa.
Reviderade beredskapsplaner
– Det är en lärdom vi har dragit. Vi måste kunna hantera informationen på ett bättre sätt, säger Andersson.
Efter tsunamin har såväl länsstyrelsens som kommuner och landstingets beredskapsplaner reviderats. På statlig nivå finns nu en organisation på plats för att kunna hantera större katastrofer med svenska offer även utomlands.
För polisens del handlade arbetet framför allt om identifiering av offer för katastrofen.
– Vi jobbade i tvåmannagrupper som besökte familjer till saknade och samlade in foton och DNA-spår, säger Anders Bolinder som höll i insatsen.
Personalen fick stöd
Sörmlandspolisen hade även tekniker på plats i Thailand. Arbetet pågick några månader under våren, sedan upplöstes gruppen där som mest cirka 14 personer var aktiva.
Vilka lärdomar fick ni med er av denna insats?
– Att stödsystemen aldrig fungerar så bra som man vill. Det upptäcker man alltid, säger Anders Bolinder och syftar på till exempel ett katastrofdataregister som inte var lokalt anpassat och tvingade polisen att göra en hel del manuellt i stället.
– Det som var bra var att vi satsade så mycket folk direkt, det blev inte för högt tryck på dem som jobbade med det. Personalen fick också stöd och debriefing, och den delen fungerade bra, säger Anders Bolinder.