Två män och två kvinnor sätter tänderna i Knausgårds text och leder oss från uppväxten i skuggan den fader han upplever som hånfull och fram till den dag då hans präktigt tjocka böcker bokstavligen träffar honom rakt i skallen.
Sida vid sida kämpar våra fyra Karl Ove:ar på med varsin manuell skrivmaskin, vid varsitt skrivbord och med varsitt manuspapper. Som en dubbel uppsättning av Bill och Bull tar den ena vid där den andre slutar tänka eller tala – men alla fyra är, åtminstone i stort sett, en och samma person. Det vill säga de sex tegelstenarnas huvudperson, fiktiv eller verklig, en man vid namn Karl Ove.
En Karl Ove-kvartett kan låta absurt, men funkar förvånansvärt bra och ger kampen ett extra komiskt lyft.
I övrigt ligger komiken, precis som i böckerna, i Knausgårds gnetigt noggranna beskrivningar av sina rädslor, nojor, ångestar - de flesta av det slag vi alla känner igen oss i men knappast formulerat och, ifall vi gjort det, inte gärna skulle säga högt. Och definitivt inte fästa på papper eller i ett word-dokument.
Det som är botten i dig är botten också i andra skrev författaren Gunnar Ekelöf och det är väl ungefär det Knausgård nu bevisat sex gånger om med sina detaljerade skildringar av pubertetsbryderier, toalettsejourer och så kanske det mest förbjudna: ambivalensen till barnen och faderskapet. För hur i hela helvete klara av att både balansera på parnassen och sköta barn? Att både skriva livet och leva det?
Och om den nu ihjälsupne fadern skrämde vettet ur lille Karl Ove – hur upplever egentligen hans egna ätteläggar den man som snudd på kreverar när han inte får ordning på dagishämtningen?
Ja, usch vad vi känner igen oss.
Extra plus till programbladet som kör hela Knausgårds Sverigekritiska artikel I cyklopernas land.
I övrigt: Det är en fyndig transformation från bok till scen som Stadsteatern åstadkommit. Ändå sitter jag och tänker: Det här kunde banne lika gärna vara radioteater. Och: Varför inte läsa böckerna i stället?