Plötsligt kom känslan av frihet

– Jag kände mig så fri och lätt berusad, säger hon och skrattar.
Känslan var läskig och hon pratade med sin man i mobiltelefonen. Hon gick en av de sista kurserna i kollektionsdesign och var på väg hem till Stallarholmen. Det var där på tåget som hon beslutade sig för att gå på känslan, att förverkliga en inneboende lust att få vara mer kreativ.

Sedan hon startade eget som designer har hon aldrig haft söndagsångest. Nu har hon bara fredagsångest. Det är så mycket hon älskar sitt jobb.
– Jag tror det handlar om att man vill ha en annan typ av tillfredställelse, som ger något mer än bara lönen, säger Cia Eriksson vid ritbordet i ateljén i Gula industrihuset.

Det har nu gått fem år sedan hon började den egna kollektionen av damkläder. Kläderna beskriver hon som kvinnliga för kvinnor med skinn på näsan. Från att ha delat ateljé på Selaön med svägerskan Viktoria Bäck Eriksson, som gör trasmattor, flyttade de hit 2009.
Ateljén är luftig, det är gott om ljusinsläpp. På en cd-spelare hörs Håkan Hellströms vemodiga sång.

– Jag jobbade med licensagenter tidigare och hade kontakt med stora filmbolag. Det handlade om Star wars-karaktärer, Snobben och Hello Kitty. Så fort de här figurerna finns på kläder, leksaker, pappersprodukter är en licens involverad, förklarar Cia Eriksson.
Mycket var utstakat och hon längtade efter större utmaningar. Hon började på en kurs i mönsterkonstruktion, vilket också handlade om att hon hade svårt att hitta kläder som hon själv gillade. Det ena ledde till det andra.

– Plötsligt kom den där känslan, "jag skulle kanske kunna göra det här", säger Cia Eriksson.

Tanken att lägga ut produktionen utomlands och producera i större mängd kändes inte attraktiv, även om det hade krävt ett större investeringskapital.

–Jag vill kontrollera hela förloppet och kunna testa skissidéer. Jag vill inte göra 120 modeller på ett år som kräver stora modevisningar. Jag har hört från andra designers att den kreativa delen krymper markant.

På ett klädställ hänger flera klänningar i olika modeller. En av dem, fodrad och i tjockare ulltyg som gick som smör i solsken på Milanos tygmässa, tog två och en halv dag att sy.

– Mitt koncept bygger på att man kommer in och prover här. Sedan kan jag korrigera lite. Ett mål är att kläderna ska sitta bra.
Trots den begränsade produktionskapaciteten går det att tjäna pengar. Men hon menar att vi konsumenter kanske också måste lära oss att ha ett annat förhållningssätt när vi handlar.

– Jag hoppas att det bli en stark rörelse för att man börjar producera mer lokalt igen. Vi kan inte köpa 50 plagg om året och bidra till överproduktion eller orättvisa arbetsförhållande. Vi kanske bara behöver 10-15 nya plagg per år, och då kan de få kosta lite mer samtidigt som de håller.

Tror du att det är utmärkande för din generation att man byter livsstil/karriär?
– Man nöjer sig inte lika lätt med samma jobb, men måste få något tillbaka. Det handlar kanske om självförverkligande, säger Cia Eriksson.