Uje är Selaöns hopp i Melodifestivalen

Samtalet börjar trevande och fortsätter på ett eftertänksamt sätt, speciellt med tanke på att det är en mellostjärna som intervjuas. Kanske för att miljön, ett imposant och bedagat stenhus – byggt 1910 som hem för Selaöns åldringar och nu ett kollektiv-fritidshus för Brandelius-familjen och ytterligare två familjer – inte känns rätt för pingpong-samtal. 

– Här, vill du ha lite smågodis som blev kvar sen festen i helgen? säger Uje Brandelius och håller fram en påse. 

"Jag har en dröm om att göra en trippelplatta, med 40 låtar. Del 1 handlar om att bli kär, del 2 om att bilda familj och drömmar som börjar knaka, del 3 om sammanbrottet och död. Sedan vill jag göra en föreställning baserad på den."

Foto: Linda Vikström

Jo, lite kändis har han blivit, gått från c-kändis till b-kändis, som han uttrycker det. 

– Folk vet mer om vem man är när jag är ute, men de är uppfostrade, eller svenska nog, för att inte låtsas om det. 

C-kändisskapet inleddes för 28 år sedan. Då släppte Doktor Kosmos, där Uje Brandelius är sångare, sitt första album, Socialmedicin, och därefter kom några plattor till i ganska rask takt fram 2008, men sedan blev det ingen release förrän 2019. Vad som hände däremellan var bland annat att han diagnostiserades med den neurologiska sjukdomen Parkinsons, 2016, och ett par år senare gjorde en semidokumentär långfilm om det. Spring, Uje, spring, utsågs till bästa film på Guldbaggegalan 2021 och Uje Brandelius fick även pris för bästa manliga huvudroll och bästa manus. Det blev ett stort genomslag i media, där han kallades ”sjukt rolig” och blev ett ungt ansikte utåt för Parkinsons. I intervjuer kallar han sjukdomen en gåva. ”Det hör till min berättelse att det svartaste ögonblicket också gett mig de bästa åren jag någonsin upplevt”, sa han i tidningen Vi. Nu verkar måttet vara rågat. 

– Det har väl blivit 2000 intervjuer om min vän Mister P, säger Uje Brandelius och ser bister ut för en kort stund. 

Stenhuset har bara ett badrum som delas av tre barnfamiljer men väldigt många sällskapsspel. "Jag är bäst på frågesportspelen", säger Uje Brandelius.

Foto: Linda Vikström

Vi byter spår. 

När känner du att du fått fram en berättelse på ett bra sätt? 

– Jag är väldigt glad över en bok jag gjorde för några år sedan (Hemma hos Harald Henriksson, 2018, med Clara Dackenberg). En barnbok som blev Augustnominerad och fick mycket hurrarop. Jag är extra glad för att den inte hade någonting med mitt kändisskap eller min Parkinson att göra. 

Vad gjorde den bra? 

– Det var en jävligt smart bok, om ett barn som åker till sin kompis. Hon bor själv i någon slags förort, det ser man på bilderna men det nämns aldrig i texten. 

– Det man inte heller kan läsa, men se, är att hennes mamma städar i det fina huset. De är alltså hemma hos en rik familj där det finns jättemycket leksaker, och hon snor en plastdocka. Hon vet själv inte varför, men läsaren, i alla fall den vuxna läsaren, fattar att det är en klassfråga. 

I synnerhet under c-kändistiden var klassperspektivet viktigt för hans största fans. Nu stör han sig på en del av dem. 

– En del gillar inte att jag tävlar i Mellon, som vissa anser är kommersiellt dravel. Men det där är ju ett jäkligt nattståndet vänsterideal, säger Uje Brandelius och slaktar argumenten med en fnysning. 

"Det handlar om en fest, berättarjaget ska göra en gryta tillsammans med sin partner och det går inte så bra. Jaget får då hjälp av sin partner att få syn på att det är så futtigt. Så det är en kärlekslåt och en hyllning till vardagen och alla partners som säger ta det lugnt, det ordnar sig," säger Uje Brandelius om sitt mellobidrag Grytan.

Foto: Linda Vikström

– Vilka håller i Mellon? Det är ju public service, skattefinansierat. Plus att man kan prata om vad den har betytt för HBTQ-rörelsen. 

I ett hörn av kollektivets gemensamma vardagsrum står ett piano. 

– Min mellolåt, Grytan, är skriven främst vid det. Jag är mer koncentrerad, kan vara i min bubbla när jag är här ensam.