Textilläraren och kostymören Anna Connydotter tar emot i korridorerna på St: Eskils gymnasium. Arbetet med kostymerna inför avgångselevernas uppsättning av musikalen "Rent" pågår för fullt. Hennes färgsprakande uppenbarelse, där en proper klänning som agerar tunika möter sneakers från den egna gymnasietiden, ger intrycket av en person som sätter det unika uttrycket högt.
– Jag matchar och använder saker tills de tar slut.
Nyligen fattade hon beslutet att ytterligare se över sina avtryck på miljön. Under ett år gäller nolltolerans mot inköp av nya kläder.
– Alla kan göra något, det är inte en klyscha. Vi konsumerar för mycket, varje svensk slänger åtta kilo textilier per år. En del av den svenska textilkulturen har försvunnit i slit- och slängkulturen, säger hon.
Anna Connydotter började med att gå igenom sina digra förråd, skänka, sortera och planera för att vid behov kunna skapa nya plagg.
– Jag har kompetensen att göra mer än ändringssömnad och älskar att ha en personlig stil. Det ska var hållbart med en twist. Ofta lager på lager och med roliga accessoarer. Nu blir det en kreativ utmaning att skapa plagg, men det är ingen uppoffring. Jag har gjort en lista på vad jag behöver och på den står ett funtionellt mjukisplagg och en hängselkjol.
Precis innan projektet drog igång var hon med bästa vännen i London. Då införskaffades en bra bh, en keps och lite sportstrumpor.
– Jag kommer inte att sticka strumpor. Det får inte bli absurt.
Kort därefter hörde en bekant av sig och berättade att hon var en fena på att stoppa strumpor. Samtalet mynnade ut i planering av en gratis workshop i Gula industrihuset i Stallarholmen där hon bor.
– Den 12 november kommer vi att lappa, stoppa och laga medhavda stickade plagg. Alla är välkomna, vi hjälps åt.
Anna Connydotter lever nära naturen, värdesätter lugnet och skulle aldrig låta äppelträdens fallfukt förfaras. Miljöengagemanget genomsyrar såväl privat- som yrkeslivet.
– Textilbranschen är och har alltid varit varit en miljöbov. Jag vill slimma min produktionslinje för att inte överproducera. När jag behöver något i mitt uppdrag som kostymör prioriterar jag, i den mån det går, mina hovleverantörer - Myrorna, Emmaus, Röda korset och Tolv korgar i Strängnäs.
Hon pratar med eleverna om begreppet "villhöver", det vill säga skillnaden på att vilja ha något och att verkligen behöva något.
– Vad behöver du? Om du inte har någon mössa, ja då är det kanske det vi ska göra på slöjden. Det som lämnar klassrummet ska hålla en hög kvalité så att eleverna kan vara stolta. Då lär jag nästa generation att inte producera saker som bara slängs i soporna. Vi har bara en planet.