Det var många som ville se föreställningen Kristoffer Appelquist är död på Royalbiografen i Eskilstuna på lördagen. Det var fullt i salongen och dessutom var Eskilstunapubliken som vanligt välvillig och generös med skratt och applåder.
Som bonus hade Appelquist med sig komikern Petrina Solange som publikuppvärmare.
Solange, som utsågs till Sveriges bästa kvinnliga komiker vid Stand up-galan i höstas, och även stadigt medverkar i P3:s satirprogram Tankesmedjan, fick ett gott mottagande av publiken med sina ganska grova och tramsiga skämt. Troligen för att hon levererade dem med en stor portion charm och bra tajming. Petrina Solange har alla förutsättningar att ta större plats på den svenska stand up-scenen i framtiden Men när Kristoffer Appelquist kom in på scenen stod det strax klart att han spelar i en annan division. Trevlig, smart och gedigen underhållning – Kristoffer Appelquist serverade helt enkelt kvalitetshumor av det lite mer lågmälda slaget.
Många är vi i medelåldern som kan känna igen oss i Kristoffer Appelquists personliga berättelse om hur det var när barnen flyttade hemifrån. Konflikten som uppstår när barnen vill klara sig själva, något man själv ägnat halva livet åt att rusta dem för, och ens eget behov av att spela en roll i deras nya liv.
Och vem av oss har inte funderat kring vår egen förestående död och när den kan tänkas inträffa? Just ovissheten om tidpunkten öppnar för många dråpliga och tankeväckande slutsatser, och det har Kristoffer Appelquist tagit fasta på.
Roligast är det när han funderar över sig själv som pensionär, och kommer fram till att han inte vill pensionsspara för att supporta en sådan persons liv och livsstil, och när han begår lustmord på sorgliga sångtexter av Lars Winnerbäck, Hasse Kvinnaböske Andersson och Vikingarna.
Kristoffer Appelquists show håller ihop och den röda tråden är sorg och hur han själv hanterar den. I undertexten hittar jag också en beskrivning av en mansroll i förändring, som är hoppingivande och optimistisk.
De där riktiga gapskratten som gör att man inte kan andas kommer aldrig. Men ett rejält leende blir det, och det sitter kvar i flera timmar.