Ångvisslan är nedmonterad och kaféluckan stängd. Inga sandaler klapprar mot det blanka trädäcket och det förväntansfulla sorlet från passagerarna har tystnat. Bara en del av dagsljuset släpps igenom presenningarna som täcker S/S Mariefred, denna eftermiddag i februari på Beckholmens varv på Djurgården i Stockholm.
Kan du inte få nog av Maja? Klicka bildspecial.
Kanske har du någon gång sett lyftkranarna som är målade som är giraffer? De står på Beckholmen och det är här Maja, som hon är allmänt känd som i Mariefred, får sin minst sagt välförtjänta vintervila.
Det finns ångbåtar som är betydligt äldre. Södertäljebåten Ejdern, exempelvis, är byggd 1880. Men enligt Claes Insulander, som har varit Majas kapten sedan 1978, finns det ingen annan ångbåt som har trafikerat en och samma linje så ihärdigt. Under fjolåret gjorde hon sin 113:e säsong på traden Stockholm–Mariefred.
– Trafiken började den 14 april 1903 och har aldrig upphört. Sommar efter sommar har hon fortsatt att köra till och från Mariefred. Det finns inte något annat exemplar i världen med en sådan uthållighet, säger han.
Under högsäsong syns båten i Mariefred sex dagar i veckan. Klockan 10 om förmiddagarna kastar hon loss från stadshuskajen i Stockholm. Passagerarna, som varje sommar räknas i tusental efter tusental, färdas över Mälaren i ett sjölandskap som Claes Insulander kallar säreget.
– Under alla de här åren har det roat mig att utforska Mälaren. Den kallas ibland för "grodhavet", men jag tycker att det är naturskönt och stilla, med fornlämningar och vackra byggnader att titta på. Ja, det är tjusigt på Mälaren, det måste jag säga.
Om somrarna är det många Mariefredsbor som har för vana att speja mot horisonten för att få se Maja dyka upp mellan Kalkudden och Härnön. Halv två lägger hon till vid ångbåtsbryggan på Kölnholmen för att släppa av resenärerna, som då har tre timmar i den lilla staden om de vill resa tillbaka till Stockholm med båten.
– Ju mer tekniskt vårt samhälle blir, desto mer intresserade blir människor av sådant som är begripligt. Visst är ångtekniken komplicerad, men den som åker med båten och tittar ner i maskinrummet ser vad som pågår där, säger Claes Insulander.
Paradoxalt nog var det precis tvärtom 1903 när Maja var ett alldeles nytt ångfartyg, utrustat med elbelysning, vattentoaletter och rinnande vatten i köket.
– Många åkte med båten för att få uppleva den lyxen, återberättar Claes Insulander.
Varje år fortsätter helgtrafiken en bit in i september, innan kaptenen styr Maja mot Beckholmens vinterförvar. Hon läggs inte upp på land, något som riskerar sättningsskador. I stället är hon förtöjd vid en kaj. Hon ser liten ut, intill de andra fartygen. Med vana rörelser tar sig Claes Insulander ner för stegen som leder till maskinrummet, där värmen står på.
– Det gäller att hålla några plusgrader så att det inte blir så fuktigt här inne, det håller rosten borta. Varje dag ser vi efter så att presenningen ligger bra, att det inte har varit någon ombord och att hon ligger rätt i vattnet, säger han.
Efter varje avslutad säsong töms och rengörs ångpannan ordentligt. Mindre underhåll av båten görs löpande, men det är mellan säsongerna som de större arbetena utförs.
– Vi gjorde stora reparationer förra året. Då lyfte vi ner hela skorstenen och bytte plåtar i skrovet. I år är det inte så mycket som måste göras. Det största är att luftpumpen till ångpannan ska fixas, säger Claes Insulander och förklarar att det har varit glapp i en kolvstångstapp och att den därför behöver bytas ut.
I slutet av april är det dock dags för den inspektion som görs vart tredje år. Då ska Maja läggas i en av Beckholmens torrdockor så att bottenventiler, roder och propeller kan kontrolleras.
– Då fylls dockan med vatten och så kör jag in båten så att kölen ligger precis på kölblocken. Där förtöjs båten och så pumpas vattnet sakta ut, berättar Claes Insulander.
Om allt går som det ska, kommer Maja tillbaka till Mariefred för sin 114:e säsong när Ångans dag firas den 4 juni. Och Claes Insulander, som fyller 71 år i vår, kommer att stå på kommandobryggan.
– Jag har tänkt flera gånger att jag ska göra något annat, men så dyker det alltid upp något som gör att jag stannar kvar. Sedan finns det ju ett stort intresse för ångbåten i Mariefred, både ortsbor och passagerare som blir nästan som umgängesvänner, säger han.
Varför är intresset så stort, tror du?
– Varför vill vi ha domkyrkan kvar? Varför vill vi ha Gripsholms slott kvar? Det bara ska vara där, och så är det också med ångbåten som har gått där varje år sedan 1903. Det är ett kollektivt samhällsminne. Rycker vi bort det så drabbas människor av total minnesförlust.