Lollipop hette en musikfestival som hölls vid Lida friluftsgård utanför Stockholm några somrar i mitten på 1990-talet. I juli 1995 åkte Lasse Ottosson dit med några kompisar och fick sitt livs musikuppenbarelse.
– Fanns det verkligen ett svenskt band som var så bra? Jag blev helt tagen.
Bara några veckor senare gick han på Kentkonsert igen. Nu spelade de på Vattenfestivalen.
– Däremellan var de på Hultsfred. Jag var där, men vi kom ner för sent. Det var på den tiden jag fortfarande inte hade full koll på deras spelningar, säger Lasse Ottosson och låter lite bekymrad.
Sedan dess har inga Kent-konserter undgått honom. För det mesta har han varit på plats. På Gino i Stockholm till exempel, när albumet "Verkligen" släpptes våren 1996. På Universitet några dagar senare. I Köpenhamn, Gävle, Karlstad, Malmö, Oslo, Trondheim, Roskilde. Tack vare Kent har han sett platser han annars aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka.
– Ja, det har rullat på, säger Lasse Ottosson som självklart hunnit bekanta sig rejält också med Eskilstuna. Första trippen gick till klubb Exit 1995, därefter har han lyssnat på Kent i Sporthallen, på Lokomotivet, i Parken Zoo, i Hagnesta Hill och inte minst på legendariska klubb Blå.
– Jag var där den gången den körde både matiné och kvällsspelning, till exempel.
Efter tio års troget kuskande i Kents fotspår blev han uppsatt på gästlistan för gott.
– Det var i Malmö 2005. Sami Sirviö kände igen mig och sa " Men Lasse, kan vi göra en enda spelning utan att du är på plats?" Jag frågade om han tog illa upp. Men han sa att han tyckte det var kul: "Men nu har du betalat din sista biljett". Och så tog han mina uppgifter och såg till att jag kommer in gratis sedan dess.
En del pengar har han förstås ändå lagt ut på sitt stora intresse. Under avskedsturnén gick han på 20 av de 28 konserterna och resorna runt Norden har tyngt kassan. För att hålla budget har han övernattat på billigast möjliga sätt. I bussterminaler, vänthallar och på parkbänkar. Bara någon enstaka gång har han unnat sig att bo på vandrarhem.
– I Göteborg satt jag i en spårvagnskur hela natten. Men sova, det vågade jag inte för rånrisken.
Lasse Ottosson har verkligen gjort allt för sitt favoritband och i lördags toppade han med att traska med i Kentparaden på kryckor. Fast själv tycker han inte det är mycket till prestation att orda om.
– Jag är van, jag var bara 22 när jag förlorade ena benet i en olycka.
När dokumentären om Kent sänds med start på annandagen kommer Lasse Ottosson med största sannolikhet att medverka.
– Jag intervjuades iallafall av Per Sinding Larsen.
En framtid utan Kent känns tom, tycker Lasse Ottosson. Och något hopp om att bandet ska återuppstå har han inte:
– Nej, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Inte med den dödsannons de haft i år. I så fall får de väl byta namn. Kent står fast vid vad de säger. De begravde ju "Kräm" på Hultsfred 2006 och sedan dess har de aldrig mer spelat den live.