Grav dyslexi. Bokstäver som inte går att sortera. Meningar som inte låter sig byggas. Ord som inte kan förstås.
I dag tar Josef Karlsson, 19 år, studenten från teknikprogrammet på Thomasgymnasiet med strålande betyg. De lärarsamtal han haft pekar mot 18 A av 26 möjliga.
– Jag är nöjd, det är jag. Det har krävt en del jobb, säger han och ler.
Dyslexin gör att han läser och skriver långsamt och mödosamt, även med tekniska hjälpmedel som läspenna och datorprogram för rättstavning, grammatik och uppläsning av texter.
– Hjälpmedel är viktiga, man jag skulle säga att förståelsen är ännu viktigare. Jag har fått väldigt stort stöd från både mina föräldrar och från lärarna, så jag får mycket hjälp, men det är svårt ändå, säger Josef Karlsson.
Siffror – matte, teknik och fysik – funkar dock som rinnande vatten, vilket naturligt ledde till först teknikprogrammet och sedan till höstens planerade studier på Linköpings universitets femåriga program för civilingenjörer i mjukvaruutveckling.
Antagningsbeskedet kommer inte förrän i juli, men hans meritvärde bör ge god marginal. Att plugga vidare är självklart, säger Josef Karlsson, fast det är slitsamt.
– Det ger inget att tycka synd om sig själv. Man får göra sitt bästa och det har jag gjort.
Oruba Abu Hammam kom till Sverige hösten 2014. Hon är palestinier, född i Jordanien och delvis uppväxt i Libyen. Familjen – mamma och fyra barn – var enig: En god utbildning är viktigast av allt. Därav Sverige och, mer slumpartat, Strängnäs.
Familjen flyttade snart vidare, men sommaren 2016 återvände Oruba Abu Hammam för att – med ett års svenskastudier i ryggen – gå Europaskolans spetsutbildning scienceprogrammet.
Hon sökte in via en mix av utländska och svenska betyg – och en intervju.
– Vi satt faktiskt i just det här rummet. Jag förstod att den där intervjun skulle avgöra min framtid, så jag var nervös. Allt var nytt. Skolsystemet, människorna, språket, säger hon och ler.
Tre år senare, den 4 juni 2019, tog hon studenten.
– Jag vill ju alltid bli bättre. Bättre betyg, en bättre människa. Men jag har också lärt mig att man ska vara nöjd med sin prestation så länge man gör sitt bästa – och det har jag gjort.
Hon beskriver tre slitsamma år. Det nya språket, som nu är flytande, har gjort att allt tagit längre tid. Det har blivit många studietimmar på och utanför skoltid – och ett stort socialt engagemang. Via Naturskyddsföreningens styrelse från 2015, Europakåren som vice ordförande i två år och kommunens ungdomsråd som ordförande.
– Föreningarna har faktiskt hjälpt mig med studierna, säger hon och räknar upp språkträning, kunskaper, nätverk och vänskap.
Utbytet var ömsesidigt. På studenten fick hon ett stipendium för sitt engagemang och för att ha bidragit till skolkamraternas trivsel.
Alla sommarlov och en del helger har hon jobbat. Många och långa pass, mest inom restaurang.
– Jag har haft egen ekonomi sedan ettan, så jag räknade ut att jag behöver jobba 500 timmar per år för hyra, mat och annat, utöver stödet från CSN. Mamma finns ju där, men hon ska inte behöva oroa sig för mig. Jag klarar mig, säger Oruba Abu Hammam.
Efter sommarjobb väntar mer studier. Planen är först franska i Paris, sedan astronomi vid Stockholms eller Uppsala universitet.
– Jag vill bli astronaut. Eller forskare. Vi får se. Jag vet att jag kan göra skillnad, att det är viktigt att göra det och att jag kan göra det oavsett vilken väg jag väljer.