Vi träffar henne i arbetsrummet hemma på Arnö säteri där hon står och målar små, små detaljer med smal, smal pensel. Den ser inte ut att rymma mer än ett par, tre strån.
– Här är det norrljus mest hela tiden, det bästa sortens ljus när man målar, säger Helena som har en tendens att förlora sig helt när hon sätter igång vid staffliet. Just nu har det resulterat i ett rejält ryggskott vilket betyder att det är stående arbetsställning som gäller.
– När man får en idé i huvudet tänker man inte på vad det kostar i arbete. Hittills har jag nog lagt ned tre arbetsveckor på heltid på den här.
Tolv mycket små kvinnor, alla påminner om målarinnan själv, sitter som visare på målningens urverk. Alla har tio fingrar och tio tår. Enkel matematik ger vid handen att det betyder pill med 120 pyttetår, fingrar och naglar.
När vet man att man är klar?
– Hm, det är ett problem. Man måste sätta en gräns för sig själv. När jag börjar förstöra det jag byggt upp – då är det dags att sluta.
”Jag har inte tid att vara gammal, jag har inte tid att vara ung, jag har bara tid att vara jag” är arbetsnamnet på de bilder Helena Segnestam Rosengren nu jobbar fram inför utställningen på Multeum i vår.
Helena Segnestam arbetade i många år som journalist, men kände sig allt mer främmande inför utvecklingen inom mediebranschen
– Bristen på etik sög, konstaterar hon frankt.
Men skrivandet har följt henne som en röd tråd genom livet och så sent som förra året gav hon ut romanen ”Lyckans bänk”. Klivet från journalistik till måleri kan tyckas ganska långt, men Helena berättar att hon redan som radiojournalist i Norrbotten allra helst ägnade sig åt porträttintervjuer. När hon sedan började teckna, måla och skulptera märkte hon rätt snabbt att det var just bilder av människor hon ville göra. Hon imponerades av de gamla mästarna i porträttmåleri, och nämner konstnärer som Rembrandt och Carvaggio.
För att komma vidare och fördjupa sina kunskaper tog hon kontakt med Magnus Bratt, en av Sveriges främsta porträttmålare, specialiserad på skiktteknik och kopiering av äldre måleri.
– Jag lyckades tjata mig till att få bli hans lärling. Utan honom hade jag inte haft en chans. Skiktmåleri är ett hantverk och man måste helt enkelt på nära håll se hur arbetet går till och sedan försöka ta efter.
Samtidigt tog hon en kurs i anatomi på universitetet för att lära sig mer om hur människokroppen är uppbyggd.
– Jag vet ju vad jag ser, men vad finns under ansiktet jag målar?
Till en början målade hon främst nära och kära. Och ja, självklart har även hennes man, före detta TCO-basen och näringsministern Björn Rosengren, suttit framför staffliet, porträttet ligger ute på Helenas hemsida.
Efter en utställning på en restaurang fick hon sin första beställning. Postkodlotteriet ville ha ett porträtt av Nelson Mandela att hänga på sitt huvudkontor i Stockholm.
Just då låg den gamle ANC-ledaren på sjukhus och Helena baserade sitt porträtt på en serie fotografier och en dokumentärfilm om Mandela.
Sedan dess har det rullat på med porträttbeställningar, både från privatpersoner och från företag och institutioner som vill ha sig själva eller någon företrädare förevigad i olja. Senast beställde Stockholms Handelskammare ett porträtt av den avgående ordföranden Peje Emilsson.
– Honom träffade jag för en rad sittningar.
Sittningar, ja. Helena Segnestams Rosengrens firma och hemsida heter – Sitt still. Men det är det få som gör, avslöjar hon.
– Mest för att de inte har tid. Så efter en första träff använder jag mig i stället ofta av fotografier som förlagor. Utmaningen är att försöka fånga en persons karaktär och utstrålning.
Förutom att måla och skriva ägnar sig Helena Segnestam Rosengren också åt skulptur. Omslaget till ”Lyckans bänk” pryds av den egna bronsskulpturen ”Intermission”.
Som allkonstnär av klassiskt snitt har Helena Segnestam Rosengren dessutom släppt ett album med egen musik och uppfunnit en mojäng för att underlätta byte av påslakan!
Men nu är vårens utställning prio ett.
– Jag blev jätteglad när Ismo Railisson på Multeum ringde och frågade om jag ville komma till Strängnäs!