Raymond Danielsson led tidigare av en bipolär sjukdom som även påverkade honom i arbetet på den verkstad i Strängnäs där har arbetade.
– Det var mycket påfrestande. Omgivningen blev mycket påfrestande. Ljud, rörelser och allting, för man blir känsligare för ljud. Är man deppig vill man nästan dra sig undan. Då gick jag ofta in i provrummet och gjorde något jobb där inne. Jag hade en provbänk där.
Hur kan nedstämdhet påverka jobbet?
– Man är okoncentrerad. Man är inte fixerad vid det man gör. Man tar inte några initiativ direkt. Man håller sig undan och lite sådär.
När Raymond mådde dåligt kunde arbetskamrater uppfatta honom som konstig. Kollegornas reaktioner var skiftande.
– Jag hade gått ut i skogen och var helt förvirrad. Då kom en av mina arbetskamrater och sökte upp mig. Då kände jag mig väldigt konstig. Då brydde de sig faktiskt om mig vid det tillfället.
Raymond berättar att det även förekom att han blev illa behandlad och nämner händelser som involverade två yngre medarbetare.
– De började trakassera mig genom att lysa med laserpekare på mig.
Raymond Danielsson är i dag vice ordförande i RSMH i Strängnäs. RSMH är ett förbund som arbetar för att människor med psykisk ohälsa ska ges goda förutsättningar att komma tillbaka till ett gott liv.
Raymond informerar anhöriggrupper, elever på komvux och gymnasieelever om sina erfarenheter av att leva med en psykisk sjukdom.
– Jag försöker vara öppen med min sjukdom och berätta hur det är att leva med en bipolär sjukdom och avdramatisera det.
– Fördomarna är en stor belastning för oss som är drabbade. Jag brukar säga att det är halva sjukdomen.
Raymond mår i dag bättre än vad han gjorde tidigare, men säger att sjukdomen fortfarande kan göra sig påmind.
– Jag har ju fortfarande sårbarhet kvar som jag måste vara observant på.
Raymond berättar om förändrade attityder på arbetsplatsen.
– När jag började på verkstan var jag uppskattad för det jag kunde och gjorde och uppskattad av arbetskamrater, vilket ändrade sig senare under åren. Attityden förändrades i mitten av 90-talet.
Raymond säger att den som lider av en psykisk sjukdom kan uppleva skamkänslor och därför inte vilja vara öppen om att man är drabbad.
– Jag skämdes för det. Det var en otrolig skam att vara drabbad av det. Det var skamligt, helt enkelt.
– Man är uppfostrad att man ska vara perfekt, man ska vara på topp ständigt. Man har ju en massa krav. Skulle man då plötsligt bli psykiskt sjuk så är det katastrof.
Skamkänslorna gjorde sig även påminda när Raymond sökte hjälp hos en läkare.
– När jag kom dit så frågade han vad jag sökte för. Jag vågade inte säga att jag hade psykiska besvär utan sa att jag hade alkoholbesvär.
Raymond, som inte hade några alkoholproblem, blev dock genomskådad av läkaren som sjukskrev honom. Efter att under en tid ha varvat sjukskrivningar med perioder då han kunde arbeta sa Raymond till sist upp sig från jobbet.
– En läkare ordnade så att jag fick sjukpension när jag var 53 år.
Sjukpensionen innebar att Raymond missade flera år av yrkeslivet.
– Det tycker jag är skit. Jag ångrar inte att jag slutade där, men ekonomiskt var det ju tråkigt.
Hur tycker du att arbetskamrater ska vara?
– Man ska ta kontakt med nån av cheferna eller arbetsledarna som bör ta in personen i fråga och prata: ’Nu uppfattar vi dig som att du inte mår riktigt bra. Du bör sjukskriva dig några dagar och ha en kontakt med läkare.’
Raymond tycker också att de som är drabbade kan vara mer öppna och berätta om sin sjukdom för arbetskamrater och chefer.
– Att man blir öppnare om sin situation och sjukdom. Att man berättar om hur det ligger till. Jag har den och den sjukdomen. Ibland kan jag ha ett lite annorlunda beteende. Förhoppningsvis reagerar arbetskamraterna med förståelse.