Det var den 2 december 1995 som 26-åringen från Strängnäs gav sig ut med sina kamrater till vraket Paula Faulbaum, strax utanför ön Öja i Stockholms södra skärgård. Två och två dök de ner till skeppet som förliste 1941.
– De hade bestämt att gå ner till 55 meters djup, vilket är mycket djupt för sportdykare med vanlig dykapparat. Ner kom de. Det var när de skulle gå upp igen som en man försvann och förolyckades, säger Björn Eriksson vid sjöpolisen i Stockholm.
Han berättar att 26-åringen signalerade till sin kamrat att han ville ta sig upp till ytan. De simmade mot den lina som de hade sänkt ner som hjälpmedel. Vattnet grumlades och de två tappade synkontakten med varandra.
– Kamraten tog sig till ytan men 26-åringen kom aldrig upp. Räddningstjänsten kallades till platsen med kunde inget göra, djupet var för stort. Sedan har man sökt i omgångar men han har inte kunnat hittas förrän nu, säger Björn Eriksson.
I början av maj upptäckte sportdykaren William Hemberg den försvunna 26-åringens kropp, mellan Paula Faulbaums livbåt och själva skeppet. Han kontaktade sjöpolisen, som i sin tur tog hjälp av marinen för att bärga kroppen.
– De är de enda i vårt land som har resurser att dyka på ett så stort djup. Det var ett högst avancerat bärgningsuppdrag som gjordes med hjälp av undervattensfarkoster. Sjöugglan är en typ av fartyg som man kör från land eller fartyg, med kabelförbindelse till operatören. Så lyckades vi få upp den döde, och sedermera har vi fått bekräftat att det är mannen som anmäldes saknad 1995, säger Björn Eriksson.
Björn Eriksson har själv haft kontakt med 26-åringens pappa. Han säger att familjen sedan länge har förstått att sonen omkommit, och berättar att de tidigare har ansökt om dödsförklaring.
– Men nu har han fått komma hem. Pappan har uttryckt sin tacksamhet för att nu ha kunnat föra sin son till den sista vilan. Jag vet att det generellt sett är en lättnad för anhöriga när de får veta och när de får ha en begravningsceremoni, säger Björn Eriksson.
Det är svårt att fastställa den exakta dödsorsaken när en kropp legat i vatten så pass länge. Men enligt Björn Eriksson tror sig polisen ha en god bild av vad det var som hände den där decemberdagen 1995.
Dykarutrustningen har undersökts, och den tycks inte ha några skador eller felaktigheter. Polisen har också konstaterat att all reservluft är förbrukad.
– När luften börjar ta slut kan man öppna en liten ventil genom att dra i ett hantag eller trycka på en knapp, för att få tillgång till den resterande luften. Den ventilen var utlöst, säger Björn Eriksson.
Luften förbrukas snabbare på djupt vatten. Det går åt 20–25 liter luft per minut vid ytan – men den femdubbla mängden på 50 meters djup.
– Man andas komprimerad luft, då räcker inte 3 000 liter särskilt länge. Behöver man fylla sin torrdräkt med luft för att få flytkraft att ta sig upp så går det åt mycket luft där också. Djupberusningen, när man andas luft med kväve i, kommer ganska snart. Man blir som berusad, tappar orienteringen och bär sig fumligt åt. På goda grunder tror vi att det är det som har hänt i det här fallet, säger Björn Eriksson.
Polisutredningen som tog vid 1995 är fortfarande öppen. Polisen inväntar rättsläkarens slutliga protokoll och utlåtande, därefter ska utredningen avslutas.
– Det här är inget ovanligt fall, men det är ovanligt att man hittar någon efter så lång tid. Tråkigt nog händer sådana här olyckor någon gång varje år. Av de fall jag har utrett så är det uteslutande den mänskliga faktorn som ligger bakom dödsfallen. Människor gör våghalsiga dyk och tappar bort varandra, säger Björn Eriksson, som rekommenderar alla sportdykare att använda en parlina för att inte hamna i samma situation som 26-åringen.