Att få gå loss i ett riktigt Shakespeare-drama är alla skådisars heta dröm. Den som aldrig kommit i vägen för någon uppsättning kan göra som Mikael Persbrandt: Sätta upp den på sin egen teater. Och själv paxa för huvudrollen.
När "Macbeth" nu ges på Maxim råder ingen tvekan om att det är blod och ond bråd död som vankas. Scenväggarna dryper av splatter i rött och det står inte på förrän kvällens första offer segnar ned i en pöl av teaterblod. Ett, tu tre - så har både lord Persbrandt och hans lady, spelad av Marie Richardson, besudlat sina händer med rivalernas blåa blod. Det är sånt som krävs för den som vill bli kung av Skottland. Att det är just där vi befinner oss framgår tydligt - alla utom ladyn bär kilt.
I teaterfolkets egna sägner om denna gamla tragedi ingår att den maktlystne lordens namn inte alls bör nämnas på scen. Det kan dra otur, ja, rentav olycka över uppsättningen. I England kallas pjäsen ofta bara för "den skotska pjäsen" – allt för att mota ondskans krafter i grind.
Så vidskepliga är dock inte regissör Stefan Larsson och teaterdirektör Persbrandt. Minst en fem, sex "Macbeth" hinner uttalas innan lorden ens fått fart på kniven. Framtiden lär väl utvisa hur allt detta macbethande inverkar på publiktillströmningen.
Lite krockkänsla är det att serveras en av världshistoriens mest maxade tragedier i en sammetsklädd privatteaterfåtölj vanligtvis inställd på glam och fniss - en träbänk och lite kvass i stället för premiärkvällens bubbel hade varit mer i linje med den blodiga katastrof som Macbeth ser komma - men inte kan hålla fingrarna borta från på grund av sin hunger efter makt. Ivrigt påhejad av sin lady mördar han så fort tillfälle ges.
Att Persbrandt har kul är inte att ta miste på. Väl uppe i varv är han kusligt bra. Övriga ensemblen också - särskilt Ellen Jelinek. Hennes insats som siande spöke/programledare är en liten höjdpunkt.
Ändå lyfter det aldrig på riktigt. Att få till en Shakespeare så att den verkligen talar rakt in i hjärtat i dessa Trumptider tycks lika svårt som att odla tulipanarosor. Åtminstone krävs det mer än så här. Omöjligt är det inte, har sett både "Rickard III" och "Romeo och Julia" lätta mot taket.
I Storbritannien får befolkningen fortfarande sig Shakespeares pjäser till livs från första skoldagen, men här är det väl snart bara de som läst litteraturvetenskap på universitetsnivå som är bekanta med hans teman.
Att överbrygga gapet mellan skådisarnas stora kärlek till Williams texter - och publikens ovana vid alla de kloka ord om mänskligt kynne som "barden från Avon" en gång totade ihop på blankvers bygger antagligen på både professionellt finlir och tumme med fru Fortuna. Det förstnämnda saknas inte här. Men kanske blev det ett "Macbeth" för mycket?