”Vanligt folk är det bästa i en vanlig by”, sjunger byborna för att döva sitt dåliga samvete. De har lämnat utbölingen Jonas hemma i sängen med krossat ben trots att han akut behöver träffa en läkare. Vem ids hjälpa en sådan sabotör?
I månader har den rådige Nils grävt i den motsträviga västerbottensjorden, huggit upp sega stubbar och tätat med mossa och torv för att under några dagars bränning samla in belöningen; 50 tunnor tjära, minst! På själva tändningsdagen finner Nils tjärdalen raserad, och odågan Jonas har på bar gärning fastnat under bygget med benet som i en rävsax.
Varför får vi aldrig veta, men illdådet utlöser kedja av moraliska prövningar som regiteamet tagit sig an med stor kreativitet. Kulisserna glöder och glänser av tjära, musiknumren är känsligt spelade, sjungna och dansade och det finns till och med en rykande modell av en tjärdal till allmän beskådan.
Sara Lidmans debutbok kom 1953 och svingade henne upp ur byn Missenträsk i Västerbotten. Författaren själv går bredvid och väver samman historien, gestaltad av en sprakande, silverhårig Andrea Björkholm.
Liksom de andra skådespelarna gör Björkholm flera roller (katt, läkare, saxofonist samt djävulen självt) och dessa snabba byten förstärker äktheten och stabiliteten hos berättelsens fundamentala rollfigur Petrus – byns upplyste visionär och moraliske väktare, i nära och kul tolkning av Maria Salah.
Petrus gör entré lite senare än övriga karaktärer och han tar en lång repa i publiken där han småsnackar och ber om karameller medan hustrun Agda (Lisette Pagler) försöker få honom att komma hem och laga familjens bakugn. Vi får också vara med och sjunga en psalm och under stundom predikas det direkt till oss i publiken. Skulle vi, trots att vi har fullt upp, hjälpa till om vår granne fått ett nervsammanbrott, eller skjutsa en illaluktande alkis till sjukhuset?
Det finns ingen tvekan om vad Sara Lidman och ensembeln tycker att vi borde göra: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sej.”