Ett galet mastodontprojekt skulle man kunna kalla Scenknutens senaste tilltag:
Att med amatörteatergruppens förhållandevis små muskler göra musikteater för hela familjen av CS Lewis fantasyberättelse "Narnia - Häxan och lejonet" med anspråk på att ge publiken en upplevelse av såväl en herrgård på den brittiska landsbygden under andra världskriget, som det gnistrande vintriga Narnia - och förflyttningen mellan dessa världar - kräver nog en lagom portion av galenskap och storhetsvansinne för att ro i land.
Samtidigt finns det så klart förnuftiga skäl till att göra teater av CS Lewis 66 år gamla berättelse. "Narnia - Häxan och lejonet" handlar om fyra barn på flykt. De har skilts från sina föräldrar i det krigshärjade London och evakuerats till en herrgård på landsbygden. Där får de driva vind för våg och hantera den traumatiska separationen och otryggheten de befinner sig i bäst de kan. Kopplingen till den pågående flyktingkatastrofen i världen är uppenbar.
Syskonen Peter (Robert Johansson), Susan (Ellinor Wamme), Edmund (Kaija Pasanen) och Lucy (Emmy Fors) Pevensie tacklar sin situation genom att leka och fantisera.
Under en kurragömmalek går den yngsta systern Lucy in i den berömda garderoben, och kommer ut på andra sidan. Där möter både hon och publiken det gnistrande kalla och magiska landet Narnia, och en helt annan berättelse om ont och gott tar sin början.
Lucy, som spelas utmärkt av Emmy Fors, möter faunen Tumnus och får klart för sig att Narnia finns i en parallellvärld som styrs av en ond vit häxa. Hennes syskon tror henne inte, men så småningom kommer även den yngre brodern Edmund till Narnia. Edmund, som spelas av Kaija Pasanen möter den magnifika häxan (Jannicke Serneberg) och de slarvar inte bort berättelsens nyckelscen. Ni vet den där häxan lockar Edmund över till den onda sidan med hjälp av varm choklad och turkisk konfekt.
Vartefter syskonen kommer längre in i Narnia möter de fler och fler figurer, som en bäverfamilj och det mäktiga lejonet Aslan. Då blir också historien rörigare och jag kan tänka mig att de yngsta i publiken eller de som inte läst böckerna eller sett filmen, får svårt att hänga med. Ensemblen lyckas inte riktigt förmedla innehållet i alla förbannelser och profetior som påverkar händelseutvecklingen och som vi förväntas tro på.
Däremot har det stora gänget i Scenknuten som har jobbat med föreställningen, lyckats skapa en häftig visuell upplevelse med makalösa kostymer, effektiv scenografi, actionladdade stridsscener och storslagna ensemblenummer som framförs till levande musik under ledning av kapellmästare Adrian Holmström.
Det är maffigt och underhållande, och lite lagom läskigt för de yngre.