Nyss såg jag en halvlyckad iscensättning av Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga", i helgen hade en dramatisering av Moa Martinsons "Kungens rosor" premiär på Östgötateaterns scen i Norrköping.
Den tar upp de högaktuella ämnena fattigdom, människovärde, stolthet och skam, och handlar om den unga Mia som snabbt tvingas växa upp i ett patriarkaliskt Fattigsverige i skuggan av arbetarrörelsens inledande kamp och en gryende globalisering.
Det hela utspelar sig i Norrköping med omnejd i början av 1900-talet.
Inledningen är fantasisk i alla bemärkelser. Här hamnar vi i ett skräckens palats, en prästgård utanför Norrköping. Där är Mia barnpiga i ett hushåll där prosten plågas av sorg över sin första hustru. Hans hustru nummer två plågas av sin makes ouppmärksamhet och snålhet, ständiga graviditeter och en falsk och maktgalen hushållerska. Det är roligt, överraskande, visuellt fantasifullt och uppfriskande. Blinkningarna till arketypiska berättelser om sörjande änklingar och barnflickor är många. Man tänker på allt från "Sound of Music" och "Jane Eyre", men här blir barnflickan Mia inte förförd av husbonden. När husmodern dör i barnsäng när hennes tionde barn ska födas och prosten förskansar sig i ett rum med gamla benknotor, inser Mia att det är dags att dra.
I nästa scen är hon nyanställd som brödskärerska i en restaurang som serverar luncher under den pågående Konst- och industriutställningen i Norrköping. Året är 1906 och Mia är 15 år.
Restaurangköket är på scenen utformat så att det för tankarna till vävstolar och spinnmaskiner, och i köket arbetar en grupp människor tillsammans för att göra kunderna därute i restaurangen nöjda. Gästerna är mässbesökare, fabrikörer, turister, borgare, adel och en och annan kunglighet. En dag har en fabrikör bjudit sina arbetare till restaurangen, och kyparna förlöjligar de ovanan restauranggästerna, en annan dag kommer kungen, som Mia får träffa personligen.
Alla samhällsklasser möts på något sätt i restaurangen, och Mia lär sig hur världen fungerar, oftast den hårda vägen, och börjar forma sin egen världsbild.
Iscensättningen av "Kungens rosor" på Östgötateatern tar ut svängarna. Till exempel spelas Mia av två personer, den unga Elin Söderquist, och den medelålders Kyri Sjöman. Det är ett intressant grepp som gestaltar Mias inre dialoger och utveckling. Dessutom görs flera kvinnoroller av män och mansroller av kvinnor, detta utan att det på något sätt blir farsartat.
Det som tappas bort lite i det omfattande persongalleriet och myllret på scenen är den röda tråden, Mia och hennes vuxenblivande. Jag hittar inte riktigt till mitt engagemang i henne och därmed förlorar denna viktiga berättelse lite av sin kraft.