Idioten
Av Mattias Andersson fritt efter Fjodor Dostojevskijs roman
Regi: Mattias Andersson
I rollerna: David Dencik, Marie Richardsson, Melinda Kinnaman, Ellen Jelinek, Per Mattsson med flera.
Dramatens stora scen, Stockholm
Kan man verkligen vara så god som furst Mysjkin? Har han trots allt inte en räv lurandes bakom örat? Och när ska hans baktankar i så fall avslöjas? Omgivningen regerar med skepsis och förvirring när fursten, mycket fint spelad av David Dencik, kliver in i svensk nutid med sin genomgjutet ärliga uppsyn. Så snäll, så hjälpsam och så självuppoffrande kan väl ändå ingen vara – alltså måste vi ha med en fullständig jubelidiot att göra. Eller?
Ironier kan han inte uppfatta, ack nej, han tar sina medmänniskor på orden - och hjälp vad de skorrar falskt i möte med furstens oförställda uppriktighet.
I ett scenrum lika avlångt som Lokomotivets i Eskilstuna spelas Mattias Anderssons försök att analysera våra föreställningar om godhet upp. Till en början, i akt ett, är det riktigt roligt. Inte minst för att furst Myskjins renhåriga uppenbarelse avslöjar hur krassa vi själva oftast låter – och är. Hade Idioten koncentrerat sig enbart på godheten hade det kanske kunnat bli en intressant pjäs. Men ambitionen är högre än så. För här ska i princip vartenda världsproblem betas av och tryckas in. Till slut är det bara klimathotet och undergången kvar. Men hav lugn, på sluttampen får vi oss en släng även av denna slev. Och då har vi ändå redan hunnit checka av Palestinaproblematiken, textilarbeterskornas vidriga arbetsförhållanden, kåkstädernas slum samt sexuellt utnyttjande av minderåriga, för att nämna några.
Det bits alltså över ett alldeles för stort stycke för att vi i publiken ska ha en chans att hänga med. Och dessutom på ett ostringent och fladdrigt vis. Detta ska på intet sätt ligga skådespelarna till last. Tvärtom, de gör heroiska insatser. Förutom Dencik är bland andra Marie Richardsson fantastiskt bra. Men det räcker inte för att Idioten ska lyfta och bli till något mer än väldigt mycket textmassa – bli en pjäs.
En annan underlighet är Idiotens programblad. Slika brukar hinta om andra perspektiv och infallsvinklar på det vi ser på scenen, men här får vi oss inte mycket annat till livs än samma texter som på scenen. Plus lite ur Bibeln. Antagligen för att betona att fursten mycket väl skulle kunna vara en återvändande och mycket missförstådd Jesus.
Självklart är det inte kul att låta så här ogin och grinig efter att ha sett en pjäs som vill undersöka godheten. Men efter mer än tre trassliga timmar går tankarna särskilt till den gymnasieklass som i veckan gjorde sitt första Dramatenbesök på just Idioten. Risken är rätt stor att de 18-åringarna blev avskräckta för en ansenlig tid framöver. Sveriges nationalscen borde kunna bättre än så här.