Teater Pero gör en kraftfull skildring av den långa vägen tillbaka – för att vi alla ska bli bättre på att förstå hur kriser och trauman kan påverka oss.
Jag vet precis vad jag gjorde den där annandagen när nyheten om tsunamin i Thailand svepte över jorden. Mitt bland julklappspapper och annandagsreor stannade hela Sverige och alla verkade känna någon som var där, som var med. Vi började räkna våra kära.
Stockholmsbaserade Teater Pero jobbar med mim som grund och dramatiserar Charlotte "Lotta" Alfvins historia med stor skicklighet. Skådespelarduon Malin Güettler och Kalle Nilsson använder små rörelser, sköra gitarrslingor och symboler när publiken obönhörligt dras med i den stora vågen, till det överfulla sjukhuset, känner stumheten inuti, panikattackerna, och avgrunden efter telefonsamtalet som ger besked om att Jacobs kropp blivit identifierad.
Vi blir arga på människor i Sverige som ställer glättiga frågor om Lottas skadade ben men inte undrar hur hon mår. Vi förstår rädslan för vatten, att hon när som helst kan kastas tillbaka in i minnet, in i vågen. Att ilska och hat plötsligt bubblar upp mot mamman som bara vill väl. Att Lotta jämför sig med andra som orkat gå vidare snabbare. Vi känner lättnad när psykoterapeuten förklarar vad posttraumatisk stress innebär och hjälper Lotta att sätta ord och bild på det som hänt.
När jordklotet behöver rätta till sina plattor kan tiotusentals slumpvis utvalda människor komma i kläm. När bomber exploderar från himlen eller ur ryggsäckar, när någon blir sjuk eller råkar ut för en bilolycka kommer tusen frågor, men inga tillfredsställande svar.
Efter Teater Peros föreställning rinner tårarna och jag vill bara springa ut i livet och leva varenda sekund. Och kanske kan vi som sett föreställningen vara såna som stannar upp och lyssnar nästa gång vi träffar en människa i kris, trots att det vi får höra är mer än vad två öron klarar.