Författaren Susanna Alakoski har gett alla dessa barn en röst i flera romaner som både filmatiserats och omarbetats för teatern.
Susanna Alakoski har själv växt upp och överlevt i en familj där missbruk, misshandel och fattigdom dominerade tillvaron. Det som präglar hennes skildringar är stor medkänsla med barnen men även med missbrukarna. Den som läst hennes böcker kan inte undgå att ta till sig det faktum att missbrukande föräldrar, trots allt de orsakar, ändå älskar sina barn och gör så gott de kan. I alla fall har böckerna haft den effekten på mig, och det är jag glad för.
Nu har Alakoskis senaste roman, "April i anhörigsverige" som kom ut 2015, dramatiserats av Monica Wilderoth. På lördagen var det urpremiär på Stadsteatern i Stockholms lilla scen.
Fem barn till missbrukare som nu är vuxna samlas på ett slott på en slätt. I en stark och stum inledningsscen får vi se hur de möts i väntrummet. Alla allvarliga och avvaktande, med lagom långt avstånd till varandra. I fragmentariska scener gestaltas deras berättelser. Om hur de som barn tvingats vara föräldrar åt sina föräldrar, hur de skyddat sina syskon, hur de gått på tå för att inte väcka aggressioner, om hur de bevittnat misshandel, hur de dömt och anklagat och skämts, och sedan känt skuld över det. Och hur omvärlden vänt bort blicken och inte kunnat/ orkat se deras problem.
I glimtar ser vi också hur vuxenlivet tett sig för de fem. Om skammen över sin bakgrund, och hur det är att inte veta hur man lever "ett normalt liv".
Allt sker i ett stort kalt rum där allt är grått och färglöst. De enda möblerna är tre stora träbord och ett antal stolar. En miljö som för tankarna till terapisessioner i en självhjälpsgrupp. Och det är ju det är som är själva ramberättelsen. Ett möte mellan människor tagna ur sin vardag, som genom att tillåta sig att minnas, formulera sin ilska och sedan förlåta, kan läka och bygga upp sig själva på nytt. I slutet får alla medalj.
Låter det klichéartat? Ja, det är det. Men det är viktiga klichéer som dessutom är sanna. Alla kan dessutom relatera till något i sitt eget liv. Understundom glimrar det till ordentligt på scenen och griper tag i hjärtat. Särskilt lyser Emil Ljungestig som med hela kroppen förmedlar bilden av skör och sårbar spelevink. Det gör ont att se honom.
Man kan tycka vad man vill om budskapsteater och den explicita politiska agendan som förmedlas i "April i anhörigsverige". Men pjäsen rör om i åskådaren. Och det är värt mycket.