Vi träffas på Hasse Anderssons arbetsplats sedan sex år; Eskilstuna stadsmuseum. Här är han museitekniker, och har med sina kollegor bland annat byggt den populära barnutställningen Lilla stadsmuseet, där de unga besökarna får upptäcka och leka med Eskilstunas historia utifrån olika teman.

Modellen av Sigurdsristningen är Hasses eget verk, och han har satt sin prägel på såväl slottsmiljöerna som den lilla marknadsplatsen.

‒Det här är det bästa jobb jag haft. Jag gillar ju utmaningar, ju större och konstigare desto bättre, då trivs jag. Här är det kreativt och spännande varje dag, och när jag får chansen är jag gärna med och interagerar med ungarna. Jag brukar ta min gitarr och sätta mig mitt i utställningen och sjunga med dem.

Artikelbild

Här, på museiverkstaden i Eskilstuna, har Hasse Andersson funnit sitt perfekta vardagsäventyr. Bland annat har han tillsammans med kollegorna byggt den populära barnutställningen Lilla stadsmuseet.

Om något år går han nog ändå i pension.

‒Hade jag stått vid en svarv hade jag förmodligen gått i pension för länge sen. Nu vill jag vara kvar ett tag till, men gå hem medan jag fortfarande orkar njuta av ledigheten. Hellre dö utmattad på en fjälltopp än utmattad på jobbet.

Efter Nordpolen har han varit utmattad många gånger. Han har varit tillbaka på Svalbard tre gånger, skidat/vandrat/åkt hundspann i Alaska, i Lappland, på Grönland, Island och Sicilien.

‒När jag skidade genom Spetsbergen gjorde jag samtidigt en väldig inre resa, och när jag kom hem förstod jag mig själv bättre. Jag insåg hur jag tänker och vad jag behöver för att fungera som bäst. Jag är ju en riktig känslomänniska, som alltid försöker följa mina drömmar. Pengar har aldrig fått styra mitt liv. Och jag har kommit på att jag trivs väldigt bra bland människor som inte tänker som jag. Då skapas positiv spänning, och det händer saker.

Artikelbild

Hasse Andersson, museitekniker och äventyrare.

En tuff uppväxt formade Hasse själv till en stark individ, och med ledorden "Jag ska göra något bra av mitt liv" gav han sig ut på egna vingar i livet redan som 15-åring.

Hasse återkommer till kärleken till mångåriga partnern Lena (som ofta tänker på ett annat sätt) och till sönerna. Glädjen när han tänker på sin familj har burit honom många gånger. Tillsammans med Lena har det också blivit många roliga resor och äventyr. Men att mellan varven ge sig hemifrån och helt solo ta sig an fysiska utmaningar har blivit ett behov.

‒Det är Lena som gjort mig till den jag är i dag. Hon har gett mig så mycket glädje och trygghet, och om det är möjligt är jag ännu mer förälskad i dag än när vi gifte oss. Att samtidigt följa sina egna drömmar är som jag ser det ett sätt att vårda äktenskapet. Och jag lärde mig som barn att ensamheten gav mig trygghet.

Närmast väntar en 60 mil lång ensamvandring genom Sverige och Norge, från öst- till västkust. Den gamla pilgrimsleden som fått sitt namn efter vikingen och sedermera norske kungen Olav Haraldsson (995-1030) går mellan Selånger och Trondheim, och har fått ett uppsving.

‒I år ska jag nörda ner mig på vikingar, skrattar Hasse och förklarar att han gillar ordet nörd. Människor behöver något att brinna för, om så bara i tankarna.

‒Jag och Lena var i Trondheim i somras när guiden i Nidarosdomen berättade om leden. "Det där hörde du inte", sa Lena. "Den ska jag vandra!", sa jag.

Han har byggt en kärra att dra bakom sig, med mat, kläder och förnödenheter för de fyra veckor han räknar med att vara ute.

‒Och om mitt sätt att bemästra leden funkar vill jag gärna bli ambassadör för den, och hjälpa till att marknadsföra de olika etapperna. Jag tror att många människor likt mig skulle vilja få svar på vem man innerst inne är – även om man är rädd för svaret. Det är väldigt nyttigt, och nödvändigt, att lära känna sig själv längs en längre vandring, skidtur eller annan utmaning.

Nästa år sätter han sedan förmodligen tänderna i den världskända 80 mil långa pilgrimsleden El Camino de Santiago i Spanien.

‒Nordpolen lever fortfarande väldigt starkt inom mig, det är den största och mest dramatiska expedition jag gjort. Nästan vartenda skidtag finns här, säger han och pekar mot huvudet.

‒När helikoptern släppt ner oss 15 mil från polen kom rädslan och jag tänkte "Vad fan gör jag här?". Men sen blev det en helt fantastisk upplevelse, som jag är både stolt och lycklig över. Jag skulle dock aldrig mer göra om den. Tror jag.