Tre olika konstnärer med tre olika uttryck i tre olika rum inleder konsthösten i Torshälla där Maria Nordin, Hans Lindh och Hanna Stahle samsas om ytorna.
Det är bara fem år sedan Maria Nordin gick ut Konsthögskolan i Stockholm, men hon tillhör redan det fåtal som kan ägna sig åt sin konst på heltid.
Storskaliga akvareller med kroppen i centrum har dominerat hennes måleri under lång tid, ofta i köttfärgat hudrosa.
– På sistone har jag börjat prova kroppen i förhållande till landskapet och platsen, berättar hon och visar på triptyken som hon arbetat fram på med sig själv som utgångspunkt.
– Jag tejpade upp en rektangel på golvet och riggade upp en kamera på ett stativ. Med en fjärrkontroll till avtryckaren i handen kröp jag sedan ihop och gjorde mig så liten som möjligt för att få plats i tejprektangeln.
Utifrån fotografierna börjar sedan målandet.
– Teknik och innehåll hör ofta ihop, i samspelet skapas en rörelse.
Hans Lindh gick ut Konstfack redan 1952 och har arbetat i en lång rad olika tekniker, men på Ebeling visar han nu grafik som hämtat inspiration i naturen - och ofta fungerar som en kommentar till människans påverkan på naturen. I sviten "Efter oss" ger Hans Lindh en bild av Stockholm år 2584. Dramatens ståtliga byggnad invid Nybroplan har krackelerat och svepts in i slingrande växtlighet.
Flera av bilderna har hämtat motiv från Gotland där Hans Lindh bott varje sommar sedan 1958.
Nepal och Bhutan finns också representerade, dit har han reste ett flertal gånger, fascinerad bland annat av byggnadsstilen.
– Och för att Bhutan är ett kungadöme där kungen gjort revolution och sett till att landet fått en riksdag.
Tros sin mångåriga produktion vill Hans Lindh inte riktigt kännas vid att han skulle vara besjälad av någon konstnärlig drivkraft.
– Men den står ju där, ateljén, så när man har lust att hitta på något är det enkelt att gå dit...
Hanna Stahles "En plats på jorden/A place on earth" har kommit till lite som en reaktion mot de stora installationer hon arbetat med de senaste åren.
– Jag längtade efter en skala där man inte behöver planera så mycket utan kan prova, göra fel och börja om tills man hittar en laddning.
Resultatet är en rad små platser på jorden försedda med småprylar som Hanna Stahle samlat på sig genom åren. Lås, rör, en avloppssil, en nyckel.
– Man kan se det som ett hopkok av många års avlagringar. För mig blev det ett sätt att komma tillbaka till rötterna, till lusten och det roliga och känna av varför jag en gång valde det här yrket.
Hanna Stahles landstycken kan för övrigt sättas ihop med varandra, som ett pussel, och bilda ett enda stort landskap, om man så vill.
Utställningarna pågår till den 18 oktober.