Många har eller hade någon - nära anhörig, vän, jobbarkompis, skolkamrat eller bara bekant - som var med på just den färjan. Var var de nu, bland de döda, de saknade eller de överlevande?
Hannu Seppänen från Torshälla var en av de 137 som överlevde. Han tackar sin goda fysik och försynen som gjorde att han på nytt fick träffa sin då 3-årige son.
Sittandes på fartygssidan fanns egentligen bara en enda tanke i huvudet på Hannu Seppänen:
– Det här är kört.
En minut senare befinner han sig i vattnet och får fatt i en liten flik av en räddningsflotte och en helt annan tanke infinner sig.
– Det här taget släpper jag aldrig.
Hannu Seppänen från Torshälla är en av dem som överlevde modern tids värsta fartygskatastrof. Även 20 år senare har han svårt att sätta fingret på vad som fällde avgörandet.
– Någonstans måste jag haft väldigt mycket tur.
Hannu berättar att klockan var strax före midnatt och att han precis bestämt sig för att gå och lägga sig när fartyget krängde till och fick slagsida.
Redan tidigare på kvällen var han kritisk till flera detaljer med resan. Fartygets kapten var fullt och fast besluten att köra full fart framåt trots att det rådde full storm.
– Vågorna var tio meter höga och slog över skeppet, man borde aldrig gått ut över huvudet taget.
Det Hannu tror avgjorde MS Estonias öde var att skeppet beordrades helt om och försöka ta sig tillbaka samma väg man kommit.
– I den vändningen försköts först det vatten som sköljt in över bildäck och sedan även lasten. Och från den punkten är förstås skeppet dömt att gå under.
Alla dessa skrik från skräckslagna medpassagerare sitter kvar i minnet hos Hannu Seppänen som i rapport efter rapport fått redogöra sina minnen från tiden strax före midnatt och timmarna efter det att fartyget sjunker.
Några minuter efter den första hårda krängningen återfinns Hannu sittande på fartygets sida och sätter på sig en flytväst.
Han tänker på sonen Simon som snart skulle fylla 3 och bestämmer sig för att han måste överleva det här.
En krängning ytterligare så slog fartyget över liggandes med skrovet rakt upp och började sjunka.
Hannu hamnar i vattnet och får med ena handen fatt i sidan på en rättvänd räddningsflotte.
Det är egentligen inte mycket till grepp, men Hannu är helt klar över att det här släpper han aldrig.
Vågorna kastar flotten gång på gång hårt mot fartygsskrovet och alla som tagit sig ombord är beredda att kasta sig ur flotten om det visar sig att man ska fastna i något utstickande föremål.
Men fartyget sjunker och flotten blir kvar.
– Och plötsligt blir allt bara kav lugnt och stilla. Ett litet tag.
Stormen hämtar andan ett kort ögonblick och slungar snart på nytt flotten omkring som ett litet tygstycke.
Ombord på flotten befann sig 25 personer. Några dog av nedkylning innan de första undsättarna ens hann fram till förlisningsplatsen. Ytterligare några dog vid första räddningsförsöket.
– De försökte först dra upp hela flotten till Isabella, men här brast repen och flotten störtade ned i havet igen, och här var det flera som bara försvann.
Hannu räddade livet på tre personer som var på väg att sjunka de också. Han hade helt enkelt bestämt sig att de skulle med ombord på skeppet och han höll i dem för allt vad han var värd. Och lyckades hålla dem ovan vattenytan.
– Först skickade de ned en räddningsramp, som vi fick försöka kravla oss upp på, och sedan skickade de ned rep för att dra upp oss en efter en.
Kraftigt nedkylda men vid liv förs de överlevande till Helsingfors och akutvård.
I dag var det några år sedan de överlevande senast träffades.
– Men jag och Jari från Lahtis brukar ses lite oftare. Vi håller kontakten.
Sluta åka färjor efter upplevelserna från 28 september 1994.
Nej, det går inte.
– Jag har mitt jobb och det kräver att jag rör mig mellan Stockholm, Helsingfors och Tallinn. Men jag är kanske en försiktigare resenär i dag.