Vem älskade inte tv-serier som "Arkiv X", "Twin peaks" och filmer som "ET" och "Stand by me"? Populärkulturella guldkorn från svunna decennier laddade med vänskap, tonårsproblem, romantik, mystik och lagom läskiga monster och/eller knäppa karaktärer. I en av sensommarens mest hajpade tv-serier, "Stranger things", samsas alltihop.
Förra veckans svala sommarkvällar ägnade jag åt att se serien och blev ordentligt charmad av de mest bedårande småkillar som någonsin setts cykla på bmx-cyklar. Jo, visst vimlar det av referenser och förutsägbara tidsmarkörer, man kan faktiskt säga att allt i serien är mer 1980-tal än 1980-talet självt.
Det kunde ha blivit en jobbig pastisch-soppa. Men, bröderna Matt och Ross Duffer, som skapat "Stranger things", har inte bara återskapat stämningen från tiden. De har också lyckats bygga in en undertext i historien som handlar om en vuxenvärld som sviker och barn och tonåringar som känner sig tvungna att ta flera saker i egna händer.
Återblickar på vår mer moderna historia tycks över lag vara grejen i tv-serievärlden. Jag njuter i fulla drag av kläder, interiörer och musik från 1967 i serien "Aquarius". Den har en intrig som inspirerats av verkliga händelser - en av seriens karaktärer är sektledaren och mördaren Charles Manson. Jag började titta för att David Duchovny (Fox Mulder i "Arkiv X" och Hank Moody i "Californication") spelar huvudrollen som Sam Hodiak, konservativ och självrättfärdig polis. Men jag fastnade för att seriens soundtrack inleddes med "I can see for miles" - min favvolåt med The Who.
Nu längtar jag efter fler svala sensommarkvällar så att jag kan krypa upp i soffan och se "The get down" som handlar om hur hiphoppen föddes i New York.