Plötsligt är den norska tv-serien "Skam" på allas läppar här i Sverige. I Norge väntar befolkningen på den kommande fjärde säsongen av den enorma succén. Här i Sverige har serien successivt fått en stor tittarskara genom att enskilda nosat upp den och spritt ordet om "Skam" genom mun-mot-mun-metoden. Nu har SVT vaknat och sedan ett par veckor ligger hela första säsongen på SVT Play med svensk text. Efter att SVT skyndat på med översättning och textning finns nu också säsong två att kika på för den som är nyfiken.
Jag har inte hunnit kolla alla tillgängliga avsnitt men det kommer definitivt att bli en av de saker jag ägnar min julledighet åt. "Skam" må handla om ett gäng gymnasietjejer i Oslo vars vardag kretsar kring vilken status man har på skolan, hur man ska få tillträde på "rätt" fest, uppmärksamhet av den populäraste killen i trean och framför allt fixa Oslos coolaste "russebuss" (kan närmast beskrivas som ett studentflak extra allt), men är allt annat än banal.
Till formen är serien uppdaterad. Avsnitten är korta, vissa scener känns som om de är filmade med en mobil, tjejernas närvaro i sociala medier är integrerad i handlingen och musiken är lagd med fingertoppskänsla. Tonträffen vittnar om gott gehör hos serieskaparna och de ack så kräsna ungdomarna har tagit "Skam" till sina hjärtan. Jag har hört flera säga att de är beroende och att serien känns "äkta".
Som förälder till barn i samma ålder som Eva, Noora, Sana, Chris, och Vilde kändes "Skam" viktig att ha koll på. Det var en onödig ursäkt för att titta. Jag i känner igen mig själv, min egen gymnasietid, samt världslitteraturens, sagornas och Hollywoodfilmernas arketyper i serien.
"Skam" är helt enkelt allmänmänsklig och skildrar ungdomars vänskap, romantiska kärlek, sexualitet, försök att förstå världen och hantera de vuxnas frånvaro. Fast fräschare, roligare och mer gripande än jag sett på länge.