I fredags släppte SVT den tredje säsongen av norska serien "Skam" på SVT Play, översatt och textad på svenska. Den här gången är det Isak som är huvudperson. Till det yttre är storyn är att Isak själv kommer till insikt om det som tittarna som sett säsongerna 1 och 2 redan vet: att han är homosexuell. På det följer en romans i bästa "Skam"-stil.
Men egentligen är handlingen inte det viktigaste. För skaparna av "Skam" har inte bara lyckats hitta bra unga skådisar och skaffat sig koll på kläder, sociala medier och musik. Serien är verkligen något särskilt i sitt sätt att berätta om ungdomens våndor och glädje. Allt är jättestort och livsavgörande. När man ser "Skam" fattar man att sådan sak som att gå över skolgården på måndagen efter en fest där man har "hookat" med en kille/tjej som någon kompis är kär i, kan te sig mer omöjligt än att gå igenom ett brinnande hus.
Genom karaktärerna upplever man också (eller återupplever) jakten på kickar, fester, gränsöverskridandet och den totala frånvaron av vuxna. Ibland bortmotade av de unga själva, men också smärtsamt ointresserade av och okunniga om de ungas liv.
"Alla" talar om serien. Runt bordet på middagsbjudningen, i stallgången eller i gymmet, på fejjan och i tonårsrummet. Medelålders kvinnor eller 17-åriga killar - det spelar ingen roll, alla jag har pratat "Skam" med har massor av åsikter om serien och minst en favorit i serien.
Unga tjejer vill klä sig som Noora och festa som Eva. Unga killar fascineras av Vilde och vill vara som Jonas eller William. Vi äldre hoppas att vi har en närmare relation med våra egna ungdomar än den som visas upp i "Skam".
Själv blev jag beroende redan under första säsongen och väntar på säsong fyra. Jag vet att jag tjatar, men se den om du inte redan har! Särskilt om du har ungdomar omkring dig.