Till slut skriver jag en Downton Abbey-krönika. Om serien som min familj bänkar sig framför varenda lördag, dödstysta i vardagsrummet för att inte missa en enda sekund. Serien som min kompis skickar meddelanden till mig om efter varenda avsnitt för att hon har blivit så engagerad.
Serien vars sista avsnitt sänds 26 december klockan 21.00 i SVT.
Något som sägs vara seriens styrka är att det finns så många karaktärer med egna historier. Som tittare kan man själv välja sina favoriter. Jag fastnade för Crawleysystrarna.
Det ska sägas att de är väldigt olika, alla tre. Den äldsta, Mary, är stundvis kall, hård och grym mot folk runtomkring sig, men har ett passionerat hjärta, dolt under lager av överklassuppfostran. När hon i säsong tre äntligen får sin Matthew, arvingen till hennes familjegods, efter så många års väntan, komplikationer och suktande blickar så kändes det som ett lyckligt slut på en saga. Men lite mer än ett år senare är han död, och hon får ensam uppfostra deras nyfödda son.
Men där tar inte Marys historia slut, utan den fortsätter in i livet som mamma, änka, ansvarig för godset och till slut som nygift, där vi är nu.
För hennes lillasyster Edith är livet inte lika lyckligt. Hon väntar och väntar på Mr. Right, men alltid sätts det käppar i hjulet för henne. Nu har hon en oäkta dotter och en bruten förlovning, så enligt den tidens värderingar är hon misslyckad. Men samtidigt har hon ärvt en tidning i London, som hon sköter med framgång, och har lärt sig köra bil och ta hand om sig själv.
Till sist har vi den yngsta dottern Sybil, vars liv blev kort men minnesvärt. Hon behandlade tjänarna som jämlikar, propagerade för kvinnors rättigheter och gick på politiska möten. Under kriget jobbade hon som sjuksköterska, alltid omsorgsfull och omhändertagande.
Längs med vägen förälskade hon sig i familjens chaufför, Tom Branson. Efter många år av väntan sa hon äntligen ja till honom och de flyttade till Irland. Efter ett tag återvände hon till Downton, där hon dog i barnsäng, 24 år gammal.
Det var länge sedan det hände. Både Jessica Brown Findlay, som spelade Sybil, och Dan Stevens, som spelade Matthew, valde att inte skriva på nya kontrakt efter säsong tre. Nu har det gått lika många säsonger till. Och den här gången är det dags att inte bara begrava några karaktärer, utan hela serien.
När folk pratar om Downton Abbey ser jag ofta något lätt skimrande och lyckligt i deras blick. Det spelar ingen roll att den inte är historiskt korrekt, eller har brister. På lördagar efter det senaste avsnittet så hänger folk kvar i seriens varma känsla en liten, liten stund.
Visst är det verklighetsflykt i allra högsta grad, men vi älskar det.
Nu är det alltså dags för ett sista farväl. Eller? Jag har redan hört det ryktas om en filmuppföljare. Så riktigt slut är det nog inte.
Men fram tills dess så har vi den 26 december en sista chans att uppleva Downton på tv.