Kanske beror det på att jag under barndomen såg väldigt många avsnitt av "Vi på Saltkråkan", och även under en lång tid var besatt av den brittiska feelgoodserien "I vår herres hage" (handlar om tre manliga veterinärer på landsbygden), det känns i alla fall oerhört mysigt att krypa under pläden i tv-soffan och titta på den knäppa brittiska familjen Durrell som flyttar in i ett fallfärdigt hus på Korfu.
Serien har verklighetsbakgrund. Den bygger på en självbiografisk trilogi som författats av den yngste sonen, Gerald Durrell, som bodde fyra år på Korfu med sin familj under 1930-talet.
Som jag nämnde upplever jag många likheter med "Saltkråkan". Kanske för att allt är skildrat ur ett barns perspektiv genom unge Gerald, som är något av en Pelle i "Saltkråkan" som samlar på djur. Här finns också en disträ och egocentrisk farbror Melker i form av storebrodern Lawrence (som i serien satsar allt på sitt skrivande och i verkligheten sedermera blev en uppburen romanförfattare). Precis som i Saltkråkan skildras en kulturkrock och allt utspelar sig till iöronfallande bakgrundsmusik.
Men om "Saltkråkan var en ganska långrandig och tröttsam idylliserande familjeserie, är "Enkel biljett till Korfu" en berättelse av en rakt igenom dysfunktionell familj. Här har vi en mamma som är ensamstående (änka), medelålders, utfattig och excentrisk med fyra helt oregerliga och gränslösa barn. Alkohol, sex, våld och brittisk arrogans bubblar hela tiden under den glättiga slapstick-ytan. En rejält konstig feelgood-serie, som vars sista avsnitt sänds på lördag.