Alla de tio avsnitten av den första säsongen i hajpade, påkostade och högoktaniga tv-serien "The Crown" är släppta på strömningstjänsten "Netflix".
Och ja, visst känns det som om serien lever upp till förväntningarna. För även om man egentligen struntar ganska så blankt i det brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II, bjuder "The Crown" på allt man kan begära av ett historiskt kostymdrama från Storbritannien: maktspel, kärlek, dubbelmoral och undertryckt sexualitet, makalösa kostymer, påkostade interiörer och briljant skådespeleri.
Särskilt gillar jag Claire Foy, som spelar själva Elizabeth. Hon fick mig på fall redan förra sommaren, när SVT visade den historiska serien "Wolf Hall". Då spelade hon den betydligt mer kortlivade engelska drottningen Anne Boleyn.
Elizabeth II är nämligen av segt virke. Hon har fyllt 90 och suttit på tronen i snart 65 år. Hon tycks ha skyhög integritet. Det tror oss veta om henne kommer typ från filmen "The Queen" med Helen Mirren (som för övrigt har samma manusförfattare som "The Crown", Peter Morgan).
I Claire Foys gestaltning av Elizabeth II (så här långt) är hon en kvinna som vet exakt hur mycket makt hon har och precis hur lite hon får visa det. Undertryckta känslor och väluppfostrad ödmjukhet och en aldrig svikande beslutsamhet sipprar liksom omärkligt ur den unga kvinnan som kröns till det brittiska imperiets drottning i början av serien. Hittills har jag mäktat med tre avsnitt. Jag har helt enkelt inte orkat mer. Att maratontitta på en hel säsong av mer actionladdade serier som "Jessica Jones" ger en mättnadskänsla som efter en 100 grams mjölkchokladkaka. Två avsnitt av "The Crown" känns som en tretimmarssittning vid ett julbord.