Superhjältar har alltid legat mig varmt om hjärtat. Som barn läste jag serier om Spindelmannen, Stålmannen, Hulken och Batman med samma frenesi som jag slukade böcker. Och ja, jag gillar fortfarande dessa gamla beprövade karaktärer. Trots att Marvel och DC Comics har skapat inflation i superhjältefilmgenren njuter jag oftatst när Thor, Ironman, Captain America eller Batman tar gestalt på vita duken.
De senaste åren har strömningstjänsten Netflix samarbetat med Marvel och skapat tv-serier med deras lite mer lågprofilerade superhjältar. De som inte räddar världen, utan nöjer sig med att göra skillnad i sina respektive stadsdelar i New York, typ. Jag tänker främst på "Daredevil", "Jessica Jones" och den allra senaste, "Luke Cage".
Jag har just ägnat ett par dagar åt att göra ingenting, eller rättare sagt, att maratontitta på tv-serien "Luke Cage".
Luke Cage är superstark och så gott som fysiskt osårbar efter att ha utsatts för ett medicinskt experiment som gick snett medan han satt i fängelse. När vi först träffar honom är han en lätt enstörig, vilsen snubbe som sopar golv och putsar fönster hos en frisör. Luke Cage är afroamerikan och verkar i Harlem. Det skiljer honom från sina superhjältekolleger. Luke Cage-karaktären (spelas av Mike Colter) är inte heller lika tråkig som sina samtida hjältekolleger i New York, Jessica Jones och Daredevil, och jag kunde inte sluta titta.
"Luke Cage" är nämligen sprängfylld av roliga bikaraktärer, bra musik och berättas ur ett tydligt afroamerikanskt och feministiskt perspektiv. Allra härligast är skurken Cottonmouth (Mahershala Ali). Bara han är värd de dryga tolv timmarna som första säsongen tar i anspråk.