Förra veckan skrev jag om tv-serien "Stranger things" av bröderna Duffer, som utspelar sig i en amerikansk småstad under 1980-talet. "Stranger things" handlar om en pojkes försvinnande och sökandet efter honom. Serien är som en fullsorterad butik i referenser till populärkulturella fenomen från 1980- och 90-talen, som var roliga att uppleva. Men det som gjorde starkast intryck på mig var de charmiga barnskådespelarna och deras livsbejakande sätt att ta sig an problem. Trodde jag.
Serien har också ett skräcktema som bland annat tar tittaren med in i ett parallellt universum som kan beskrivas som en negativ spegling av verkligheten. Där det är mörkt, dimmigt kallt och atmosfären är giftig. Tidigare i veckan hamnade jag själv plötsligt där. Jag befann mig ombord på tåget från Katrineholm till Eskilstuna och satt och tittade ut genom tågfönstret. Det var bedövande vackert med krispigt sensommarljus över stubbåkrar, granskog och spegelblanka sjöar. Tills tåget kom till trakten runt Hållsta.
Solen försvann, himlen försvann, allt var bara en tjock, fuktdrypande och mörkgrå dimma. Det var obehagligt likt miljöerna jag nyss sett i tv-rutan.
Det tog bara sekunder för tåget att köra igenom dimbanken in i solljus och lantlig idyll igen. Men känslan av att Hållsta drabbats av något slags övernaturlig fördömelse dröjde sig kvar, och sedan dess har jag lovat mig själv att antigen A: sluta titta på annat än gulliga kattklipp på Youtube, eller B: göra slag i saken och lägga allt tv-tid på Baz Luhrmanns "The Get Down" som handlar om hiphoppens framväxt i New York i slutet av 1970-talet. Garanterat fri från övernaturlig skräck, med desto mer av cool New York-slum, glamourösa discodressar och färgsprutande, superromantiskt förhärligande av allehanda dekadens. Pilotavsnittet utlovar en serie i udda berättarstil, fylld av ögongodis och massor av musik.