Det är väl inte bara jag som sett fram emot de nya avsnitten av tv-serien "Sherlock" som i Sverige har flyttat till Netflix. Som en uppladdning kollade jag alla tidigare avsnitt under jullovet, och kunde konstatera att jag fortfarande tyckte att vänskapen mellan Martin Freemans John Watson och Benedict Cumberbatch's Sherlock Holmes är värld min tid och mitt intresse.
Fjärde säsongen rullade i gång i stor stil för ett par veckor sedan, med en helt ny frisyr på Martin Freeman och en dramatisk och sorglig upplösning på det första långfilmslånga avsnittet.
I söndags kväll tittade jag på det andra avsnittet (av tre i denna säsong). Och nu känner jag att jag inte orkar längre. Det är som om de komplicerade karaktärerna som befolkar "Sherlock" har skruvats till så hårt att något snart kommer att brista. Berättelsen är så rörig och har så många sidospår, tillbakablickar och blinkningar hit och dit, att mitt engagemang inte räcker till.
Bikaraktärerna blir bara tokigare och tokigare, medan Sherlock blir allt mer normal och känslomässig.
Det skulle kunna vara rätt kul, men jag blir bara trött.
Kanske är det så att tiden har kommit ikapp "Sherlock", som ju var banbrytande när den kom 2010. I dag är det inte lika spännande att se den visuella gestaltningen av hur Sherlocks hjärna arbetar.
Numera kommer många, många högkvalitativa tv-serier varje månad som man kan lägga sin surt förvärvade slappartid på. Jag är inte säker "Sherlock" kommer att få något mer av min.