Jag kan inte minnas att den mänskliga hjärnan - detta underverk av neuroner och kopplingar som gör oss till dem vi är – någonsin fått så stort utrymme i ett skönlitterärt verk som den får i Amanda Svenssons nya tegelstensroman. Kanske är det rentav hjärnan som är titelns bländande magnifika system?

Hjärnforskaren Sebastian, ung och nyanställd forskare vid London Institute of Cognitive Science, tycks i alla fall bländad när han upprymd beskriver neocortex blanka yta och konstaterar att hjärnans neuroner – utrullade på marken – skulle räcka tre varv runt ekvatorn.

Eller är det magnifika systemet istället familjen, den som för Sebastians del tar form i oktober 1989. Det är då han och systrarna Matilda och Clara föds på BB i Lund. Samma höst faller Berlinmuren och några månader efter förlossningen får trillingarnas mor en bit av just denna mur i julklapp av deras otrogne och allmänt opålitlige far. ”Tanken var att den skulle symbolisera försoning. Hon slängde den i väggen och fortsatte amma.”

Som läsare kan man efter en stund också känna att det är Amanda Svensssons eget romansystem som bländar. Historien är så proppfull av familjehemligheter, hjärnforskning, klimatkris och allehanda utvikningar att man nästan känner att man fysiskt går vilse bland de olika romantrådarna.

Men stommen i romanen är ändå trillingarna, dessa tre som efter en tragedi – det som Amanda Svensson inledningsvis smyger in i berättelsen med orden ”efter att det som hände hände” – spridits över världen. Sebastian sysslar med sina magiska hjärnor på det mystiska institutet i London där han har sällskap av en ovanligt moralisk laboratorieapa. Oroliga Clara rådbråkar klimatkatastrofen och har flytt till Påskön för att skriva ett civilisationskritiskt reportage om jordens undergång. Medan bipolära Matilda blivit bonusmamma i Berlin och skickar mejl till syskonen om vikten av att yogiskt andas med rot-chakrat.

Just så här fortsätter den myllrande och underhållande väven att veckla ut sig över romansidorna. Familjeband knäcks men återskapas, syskon slutar tala med varandra men hittar tillbaks igen, hjärnan får briljera som det olösliga mysterium det är och precis som i verkliga livet visar det sig finnas märkliga kopplingar mellan människor där man minst av allt väntar sig det. Lägg därtill att det en bit in i berättelsen uppstår tveksamheter kring trillingarnas biologiska släktband.

Under 549 intensiva sidor flätas berättartrådarna ihop och är snart lika invecklade och oförutsägbara som de hjärnkopplingar Sebastian studerar. Det är som sagt ett magnifikt system som Amanda Svensson åstadkommit. Om man sen uppskattar att bli bländad av det eller inte handlar nog mest om läsarens preferenser.

Möjligen får Amanda Svensson lite bråttom när det till sist blir dags att på något sätt få ihop det magnifika systemet till en helhet. Men det spänstiga, lekfulla, och intensiva språket fortsätter att blända läsaren ända till slutet.