"Jag känner ingen som vill stanna här"

Civila vittnar om stor brist på mat, vatten och andra nödvändigheter – en konsekvens av den nio månader långa blockaden av Latjinkorridoren som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach.

Efter förra veckans militära angrepp och de efterföljande samtalen mellan utbrytarregionens styre och Azerbajdzjan, som ledde till att separatisterna tvingades lägga ned sina vapen, har även rädslan vuxit sig starkare.

I lördags lovade Azerbajdzjans utrikesminister Jejhun Bajramov att de etniska armenierna kommer att behandlas "som jämlika medborgare". Men för många invånare i Nagorno-Karabach väger löftet lätt efter det senaste årets blockad och Armenien anklagar samtidigt Azerbajdzjan för att planera en etnisk rensning.

Tusentals flyktingar

Under måndagen hade över 4 800 människor tagit sig till Armenien från Nagorno-Karabach, enligt den armeniska regeringen.

En av dem är den 28-årige bonden Sjamir från byn Mets Sjen. Han och hans familj tvingades lämna allt, inklusive sina djur, bakom sig, berättar han för nyhetsbyrån AFP.

– Sekunden jag insåg att att Artsach var azerbajdzjanskt beslutade vi oss för att resa i väg eftersom ingen armenier kan leva på azerbajdzjansk mark, säger han.

Artsach är armeniernas benämning på den självutnämnda republiken .

– Min dotter gick bort när hon var tre år och hennes grav finns i Mets Sjen. Jag tog inte avsked från henne för jag hoppas att jag ska få komma tillbaka, säger Sjamir, som inte vill uppge sitt efternamn.

Vill återvända

Även Nazakat Valijeva, som förlorade sin man i striderna under konflikten 2020, hoppas på att en dag få komma tillbaka till hemregionen.

– Självklart vill jag återvända till Karabach, vi är trötta på krig och rädsla, säger hon till AFP.

Men att stanna kvar i Nagorno-Karabach i väntan på vad som kommer att ske härnäst är för de flesta inget alternativ. Det säger frilansjournalisten Siranusj Sargsian, baserad i utbrytarregionen, till BBC.

Tiotusentals människor, från båda sidor, har dött i de krig som har brutit ut i regionen sedan Sovjetunionens fall.

– Jag känner ingen som vill stanna här. Jag har mycket nära äldre släktingar som förlorade sina söner i tidigare krig och de föredrar att dö här, säger Sargsian.

– Men för de flesta människor, för min generation, är det här redan deras fjärde krig.