Budgetförhandlingarna mellan de fyra regeringspartierna pågår för fullt. Folkpartiet önskar sig mer pengar till studenterna, Kristdemokraterna kämpar för skattelättnader för pensionärer och Centerpartiet vill att arbetsgivaravgiften sänks. Reinfeldt ville på pressträffen på båten ut till Vaxholm inte berätta hur uppgörelsen kan tänkas bli. Däremot berättade han vad Moderaterna vill använda det så kallade reformutrymmet till: Ett fjärde steg i jobbskatteavdraget. Alltså ytterligare några hundra kronor i plånboken till dem som arbetar.
Det är förmodligen valstrategiskt rätt. Inte för att väljarna som står och väger mellan blocken skulle ha skattesänkningar överst på önskelistan. Men ju mer regeringen sänker skatterna för låg- och medelinkomsttagare, desto svårare blir det för oppositionen att gå till val på höjda skatter.
Ändå är det fjärde steget en felprioritering.
Fredrik Reinfeldt lanserade denna skattesänkning, inte huvudsakligen som ett medel för ökad individuell frihet, utan som ett sätt att skapa nya jobb. Han drog en parallell till alkoholpolitiken: Ju hårdare beskattad alkoholen är, desto mindre dricker vi. På samma sätt med inkomstskatten. Ju högre skatt på arbete, desto mindre benägenhet att arbeta.
Slutsatsen är logisk. Att öka motivationen för arbete är viktigt för att öka summan av alla arbetade timmar i landet. Men en skattesänkning riktad mot låga och medelinkomster har redan genomförts – i tre steg. Att motivera människor att arbeta är bara ena sidan av den jobbskapande politiken. Lika viktigt är att stimulera arbetsmarknadens efterfrågesida, göra det billigare att anställa. Sänkt arbetsgivaravgift hade därför varit att föredra framför ytterligare sänkt inkomstskatt.
Lägre kostnader för arbetsgivare skulle dessutom innebära kännbara lättnader för kommuner och landsting. Även om en sådan åtgärd inte syns och hörs lika mycket som direkta bidrag till kommunsektorn, skulle den få flera positiva effekter på både kort och lång sikt.